Mormors bok och ringblommans kraft, en hyllning till det handskrivna arvet

Mormors bok och ringblommans kraft, en hyllning till det handskrivna arvet

Det finns en bok i mitt hem som inte liknar någon annan. En bok som doftar svagt av torkade blad, bivax och historier från en kvinnas hand. Det är min mormors handskrivna bok, ett tjockt häfte med gulnade blad, fylld av recept, örter och noteringar från skogen och små viskningar från tiden då hon ännu gick i bland oss.

Min mormor var shaman, vandrare och väktare av kunskap. Hon skrev inte för världen, hon skrev för oss som kom efter och ibland när jag saknar henne som mest, öppnar jag hennes bok och hör henne igen. Ibland skrattar hon, ibland viskar hon alvarligt, men hon är alltid där.

Ringblomma, solens lilla väktare

Ett av de mest återkommande växterna i hennes bok är ringblomma (Calendula officinalis) Hon kallade den solens väktarblomma och jag förstår varför. Den blommar länge, tål väder och vind och sprider sitt ljus när andra blommor vissnar.

Här är några av användningsområdena jag samlat från hennes bok och från min egen erfarenhet.

Sårläkning och hudvård

Ringblomma är djupt läkande för huden, den lindrar eksem, brännsår, insektsbett, torr hud och självsprickor. Ringblomssalva fanns alltid i mormors ficka.

Inre rening

I te form stärker den levern, lindrar mensvärk och magbesvär. Mormor brukade säga: “Ringblomma städar på insidan.”

Spirituell kraft

Hon använde blomman i reningsbad, vid ceremonier och som skyddande ört i trösklar och dörrposter. Den bar med sig både ljus och lugn.

Färg och glädje 

Torkade kronblad blev till vackra dekorationer i ritualer, eller blandades med salt i små offergåvor till naturväsen.

Recept: Mormors ringblommesalva

Det här receptet har jag gjort många gånger, med mormors röst i hjärtat:

Du behöver:

  1. 2 dl torkade ringblommor (Helst egen plockade)
  2. 2,5 dl Ekologisk kallpressad olivolja (eller mandelolja)
  3. 20g bivax
  4. En värmetålig glasburk med lock
  5. Ett kärl för vattenbad

Så här gör du:

  1. Lägg ringblommorna i en glasburk och häll över oljan
  2. Ställ burken i ett vattenbad på svag värme i ca. 2 timmar (eller låt stå i ett soligt fönster i tre dagar)
  3. Sila av blommorna med en silduk
  4. Smält bivaxet försiktigt i ett nytt vattenbad
  5. Häll i den silade oljan och rör om tills det smälter samman
  6. Häll upp i rena burkar. Låt svalna helt innan du sätter på lock

Bra för:

  • Torra händer och fötter
  • Eksem och narig hud
  • Bebisars röda rumpor
  • Efter rakning eller sol
  • Allmän själavård. Smörj in dig med närvaro

Avslutande viskningar från mormor:

“Lägg kraft i händerna när du rör om. En salva blir aldrig bättre än närvaron i stunden.”

 

Yule, sabbaten som bär ljuset i mörkret

Yule, sabbaten som bär ljuset i mörkret

När vintern omsluter jorden med sin stillhet och det mörka är som djupast, då kommer Yule. Det är vintersolståndet, årets längsta natt, men också porten till ljusets återkomst. Solen föds på nytt och det är en tid då vi firar hoppet, spirande gnistor av framtid och återfödelse.

Yule, infaller kring den 21 december och i den gamla visdomen från våra förmödrar var detta inte bara en astronomisk händelse, det var en magisk tidpunkt då världen höll andan. Det var stunden mellan andetagen, mellan död och liv, vila och rörelse.

Min mormor, som bar årstidernas rytm i sitt hjärta, brukade säga att vintern inte var död, utan dröm. Hon tände ljus i fönstren och spred granris över tröskeln för att skydda mot det som ville in när världen var som tunnast. Hon lade äpplen och bröd på bordet till andar och naturväsen och hon viskade alltid tyst till elden: “Välkommen tillbaka, ljus.” Hon hade inga stora ritualer, men hon levde Yule, med stor tacksamhet, med doften av apelsiner och kryddor, med ett öga för drömmar och budskap i natten.

När vi firar Yule i modern tid kanske vi inte tänder samma eldar som förr, men vi kan fortfarande hedra dess kraft. Kanske genom att dra oss undan en stund, tända ett ljus och lyssna till vårt inre.

Samhain, när slöjorna blir tunna och andar viskar

Samhain, när slöjorna blir tunna och andar viskar

Samhain, sabbaten, där mörkret inte skrämmer, utan omfamnar. En tid då slöjan mellan världarna blir så tunn att vi nästan kan höra våra förfäder viska i vinden. En uråldrig natt av eld, minnen, stillhet och magi. Här tar året sitt sista andetag innan det föds på nytt.

För mig är Samhain något heligt. Inte skrämmande, inte dystert, utan djupt, kraftfullt och fullt av kontakt. Det är nu jag verkligen känner att mina guider, mina andliga vänner och de som gått före, kommer närmare. Jag ställer fram ett litet altare, tänder ljus för dem jag älskat. Lägger ett äpple för de hungriga själarna.

Min mormor och Samhain

Min mormor, den samiska kvinnan med händer av jord och hjärta av eld. Kallade det inte Samhain. Hon sa bara: “Nu går vi in i de dödas tid.”

Hon brukade tända en eld eller ett stort ljus och ställa ut bröd och bär på en liten träskiva ute i skogen. Hon sa att de som gått före behövde näring, precis som vi och att skogen tog emot dem som gamla vänner.

Hon var aldrig rädd för döden. Hon pratade med sina bortgångna varje höst, med värme, med vördnad och när jag frågade om det verkligen fungerade, log hon bara och sa: “Du vet redan svaret, lilla vän. Du känner när de är här.”

Samhain påminner oss om att döden är inte slutet, det är en övergång och i det mörka finns en vila. En chans att förnya, att lyssna och att minnas.

Mabon, Skördens vila och själens balans

Mabon, Skördens vila och själens balans

När höstdagjämningen sveper in över landskapet och dag och natt möts i en stilla dans av jämlikhet, då står vi vid tröskeln till Mabon, den andra skördefesten i årshjulet. Det är en tid för reflektion, tacksamhet och inre balans. Naturen börjar dra sig tillbaka, precis som vi bjuds in till att vända oss inåt och landa i det vi har odlat, både ute och inne.

Mabon är för mig en viskning från jorden som säger: ” Du har gjort ditt, vila nu och se vad du har burit fram.” Det är också en tid då jag känner mormor extra starkt omkring mig. Hon brukade säga att “det är på hösten du ser om något du planterat verkligen tog rot.” Då menade hon både i jorden och i hjärtat.

Hon hade en egen nästan gammalmodig men själfull ceremoni, där hon gick barfota över trädgården för att säga tack. Hon höll händerna över potatisblasten och pratade med rotfrukterna, “de lyssnar bättre än folk”, sa hon ibland och log och vet ni, jag tror hon hade rätt.

Jag firar Mabon genom att tända ljus i jordiga färger, bjuda in guiderna, tacka moder jord och plocka upp mina egna skördar, inte bara örter och tomater, utan också de inre frön som jag sått på våren. Mabon handlar inte bara om höst, det handlar om själens jämvikt, om att hitta mitten i kaoset och att våga vila i att allt förändras.

Mormor brukade säga: “Du måste kunna gå barfota in i hösten också, annars har du inte gjort sommarens arbete rätt.” Detta sitter kvar i mig. Hon bar sin visdom i jorden, i tystnaden och i händerna. Jag bär den i mina kort, i min trumma och i min förmåga att lyssna inåt. Kanske är det just det som är Mabon, att komma ihåg och att komma hem.

Lammas/Lughnasadh, en sabbat om tacksamhet och skörd

Lammas/Lughnasadh, en sabbat om tacksamhet och skörd

När den gyllene augustisolen börjar sjunka något lägre på himmelen firas den första skördefesten i årshjulet, Lammas även kallad Lughnasadh. Det är en sabbat fylld av tacksamhet, reflektion och vördnad inför den första skörden. Vi hedrar moderjord som ger och vi blickar inåt och ser vad vi själva har sått, i våra liv, i våra relationer och i vår andliga utveckling.

Lammas är en gammal term som syftar på brödoffer till andar och gudar. Detta var en tid då man samlades för att fira, tävla, byta varor och be om välsignelse inför den kommande hösten. Även idag kan vi uppleva detta genom att baka vårt eget bröd, reflektera över våra framgångar och över det som vi ännu vill odla klart innan vilans tid kommer.

Min mormor, som inte kallade det Lammas eller Lughnasadh, levde ändå helt i takt med den gamla rytmen. När hon kände hur sommaren långsamt mognade mot sitt slut, började hon plocka in örter, samla bär, torka växter och tala stilla med naturen. Hon brukade säga: “Det du tackar för, kommer tillbaka till dig.” Det var hennes enkla, men kraftfulla ritual.

Istället för att offra bröd till någon gud, bakade hon en limpa till någon granne som behövde uppmuntran. Det var hennes sätt att ge tillbaka. Även om hon inte pratade om sabbater, så levde hon efter dem. Hon visste när det var dags att släppa taget om vissna tankar och när det var dags att skörda sin inre styrka.

Lammas är en påminnelse om att livet är cykliskt. Att allt vi planterar, i tankar eller handling tillslut bär frukt, om vi vårdar det. Det är en tid att vara stolt, att känna tacksamhet och att blicka framåt.

Litha, midsommarsabbaten och min mormors eld i hjärtat

Litha, midsommarsabbaten och min mormors eld i hjärtat

Litha, sommarsolståndet, den punkt på året då solen står som högst och dagen är som längst. Det är en tid för kraft, glöd, blomning och skördens första löften. I det wiccanska årshjulet är detta högtiden då vi firar ljuset i sin fulla prakt, men också börjar ana den stundande återgången till mörker. Allt är i balans en kort stund, innan hjulet långsamt vänder.

Inom Wicca är Litha en tid att ära solen, elden och livskraften. Det är nu man tänder eldar för att förstärka det goda, samla energi och fira livet som pulserar genom varje levande varelse. Många samlar örter just denna natt, eftersom det sägs att de har sin största kraft nu. Portarna mellan världarna står på glänt, naturväsendena dansar och det sägs att den som lyssnar riktigt noga kan höra slogens hemligheter.

Då tänker jag på min mormor. Hon firade aldrig något hon kallade Litha, men hon visste. Hon visste när dagen var som längst. Hon gick upp tidigt och la blommor i vatten. Hon bad solen värma hennes kål, potatis och bönor. Hon torkade örter i sitt lilla förråd och sa att “nu tar de in kraften, för solen pratar med dem nu.” Hon talade inte om ritualer i någon större mening, men hon levde dem. Med varsamma händer och respekt för årstidernas gång.

Min mormor brukade också sätta sig i stillhet den kvällen. Inte för att fira med stor fest, utan för att tacka. För livet, för jorden och för tiden som gav henne ännu en blomning. Hon tände alltid ett ljus, även om solen fortfarande lyste. “Eldens sken ska möta solens”, sa hon, “då vet jag att mitt hjärta är vaket.”

Så för mig är Litha både det gamla och det nya. Det är ritualerna jag gör i cirkeln med mina egna symboler och det är min mormors stilla visdom i kvällsluften. Det är elden i marken och elden i hjärtat. Det är blomsterkransar och jordiga fingrar. Det är mitt sätt och det var hennes. Två vägar, samma känsla.

Låt Litha påminna dig om allt som blommar inom dig och glöm inte att tacka för det du redan fått. Låt solen lysa på både det du visar och det du gömt.

Beltane, eldens sabbat och mormors visdom

Beltane, eldens sabbat och mormors visdom

Beltane är en av de mest eldiga och passionerade högtiderna i det wiccanska årshjulet. Den infaller natten mellan 30 april och 1 maj och markerar övergången från vår till sommar. Det är en tid för eld, kärlek, fertilitet och kreativitet. Naturen sprakar av livskraft och energin är het, intensiv och fylld av möjligheter. Eldarna tänds för att hylla solen och eldens kraft att skydda och förnya.

Traditionellt dansas det kring majstången och eldar tänds för att rena och välsigna. Man hoppar över elden för lycka och fruktbarhet och växter som rönn och hagtorn används för att skydda hemmet och skapa magiska skyddscirklar.

Men som med alla sabbater ser jag alltid tillbaka på min mormors sätt att närma sig dessa magiska högtider. För henne handlade Beltane inte bara om fest och glädje utan också om en innerlig respekt för naturens krafter. Hon talade om elden som både skapare och förstörare, en kraft som kan värma och lysa upp, men också bränna och förgöra om den behandlas vårdslöst. Mormor brukade tända en liten eld eller ett ljus, aldrig stort och bullrigt och hon bad stillsamt om beskydd för familjen och styrka för att övervinna hinder.

Hon plockade blommor från ängen och band kransar, men det var aldrig bara för skönhetens skull. Varje växt och blomma hade en betydelse, prästkrage för klarhet, timjan för mod och rölleka för beskydd. När hon smyckade sitt hår med dessa växter var det som att kliva in i en värld där naturens energi blev ett med henne.

Medan många under Beltane firar lust, kärlek och passion på ett stormande vis, lärde mormor mig att passion är något djupt och stilla, en eld som kan brinna starkt men ändå lugnt. Att hitta sin inre eld och låta den lysa väg är lika viktigt som att dansa under månen.

Så när jag nu tänder mitt ljus för Beltane och låter dess låga dansa, tänker jag på mormor och den visdom hon förde vidare. Elden påminner mig om att livet är föränderligt, att passion och kärlek är starka krafter som för oss framåt. Låt Beltane vara en tid för att finna din inre eld och låta den lysa starkt, oavsett hur vinden blåser.

Ostara, vårens återkomst och mormors visdom

Ostara, vårens återkomst och mormors visdom

Ostara är den andra sabbaten i årshjulet, firad vid vårdagjämningen när dag och natt är i perfekt balans. Det är en tid då ljuset äntligen tar över mörkret, naturen vaknar till liv och fröna vi sått, både fysiskt och symboliskt, börjar gro. Det är en sabbat för tillväxt, balans  och nya möjligheter.

I Wiccansk tradition hedrar vi Ostara med frön, blommor, ägg och ceremonier som fokuserar på förnyelse och fertilitet. Vi firar livets cirkel, skaparkraften och den energi som nu strömmar genom jorden. Det är en perfekt tid att manifestera våra drömmar, att sätta intentioner och att välkomna den spirande kraften i oss själva.

Min mormor, som levde nära naturen och dess skiftningar, firade kanske inte Ostara på ett uttalat sätt, men hon kände dess kraft. Jag minns hur hon alltid sa att “nu vaknar jorden igen” när snön smälte och de första späda bladen slog ut. Hon samlade vårens örter med varsam hand, torkade dem inför kommande behov och såg alltid till att ge tillbaka till jorden det hon tagit. För henne var våren en påminnelse om att livet alltid återvänder, att vi alltid får en ny chans.

Jag kan inte låta bli att tänka att hennes sätt att leva var Ostara i sin renaste form, att hedra det som spirar, att vårda det nya och att ha tillit till att det vi sår med kärlek kommer att bära frukt.

Så när Ostara nalkas, oavsett om du firar med en ritual, planterar frön eller bara tar en promenad i vårsolen, ta ett ögonblick att känna in balansen i världen omkring dig. För nu är tiden att börja om, att sträcka sig mot ljuset och låta ditt inre blomstra.

Imbolc, ljusets första viskning och mormors visdom

Imbolc, ljusets första viskning och mormors visdom

Imbolc är den första av årets åtta sabbater i det Wiccanska årshjulet. Den infaller kring den första och andra februari, när vintern fortfarande håller landskapet i sitt grepp, men när ljuset börjar återvända och jorden så smått vaknar ur sin vila. Det är en högtid för rening, nystart och hopp, en påminnelse om att något nytt alltid spirar, även mitt i det som verkar stilla och kallt.

Imbolc bär i sig fröet till våren, även om det ännu ligger dolt under jord. Det är en tid att rensa ut det gamla, både i våra hem och i våra hjärtan och ge plats för det som vill gro.

När jag tänker på Imbolc, tänker jag ofta på min mormor. Hon var ingen som följde sabbaterna i ord, men hennes liv andades samma rytm. Runt den här tiden på året brukade hon gå ut i sin lilla bod och börja sortera. Gamla glasburkar, urblekta lappar, torkade örter. Hon gick med händerna i jorden redan innan tjälen släppt, mumlade för sig själv och lyssnade på vinden. Hon sa att man måste känna efter vad som är på väg att födas inte bara i naturen, utan i sig själv.

Mormor brukade tända ett ljus varje morgon i februari och säga att man inte ska vara rädd för förändring när ljuset är på väg. Hon tog det som en personlig skyldighet att sopa rent i sin stuga och rensa bland sina tankar. “Man kan inte bära gamla grubblerier in i det nya året”, sa hon. ” Då växer de in i fröna.”

Så Imbolc är för mig både en uråldrig sabbat och en levd erfarenhet. Det är gudinnan Brigid som vakar, men också mormor som står i snön med bara händer och känner på vinden. Det är minnet av att varje liten eld vi tänder, varje tanke vi renar, varje sak vi släpper taget om, det är början på något större.

Kanske behöver du inte tända ett helt altare eller lära dig gamla ritualer. Kanske räcker det att du idag tänder ett ljus och frågar dig själv. Vad är på väg att gro i mig? Vad vill jag ge plats till? Sen lyssnar du, precis som mormor gjorde.

 

Wiccans årshjul, ett heligt kretslopp av liv, ljus och mörker

Wiccans årshjul, ett heligt kretslopp av liv, ljus och mörker

Årshjulet i Wiccansk tradition är så mycket mer än bara högtider, det är en levande cykel, en viskning från naturens själ, som för oss genom årets alla  skiften. Åtta sabbater, Fyra solhögtider och fyra eldfester, väver samman jordens andning, ljusets rörelse och mörkrets vila.

När jag första gången stiftade bekantskap med wiccans årshjul, var det som att något inom mig mindes. Som om min själ redan vandrat dessa vägar förr och kanske hade den det. Mormor brukade tala om årstidernas viskningar, om hur varje tid bär sin magi, sin lärdom, sin läkande rytm. Hon kanske inte kallade det för sabbater, men hon levde i takt med det.

Årshjulets åtta sabbater:

Imbolc: I början av februari tänds det första ljuset i mörkret. Det är Brighids eld, inspirationens och reningens tid. En tid att så drömmar i inre jord.

Ostara: Vårdagjämningen då ljus och mörker är i balans. Naturen vaknar och livskraften spirar. Här föds hoppet.

Beltane: 1 maj firas eld, passion och fruktbarhet.  En tid för att ge kraft åt det man vill väcka till liv. Portar till den andra världen sägs stå öppna.

Litha: Sommarsolståndet när solen står som högst. Här firas överflöd, glädje och tacksamhet. Men också en första viskning om att mörkret återvänder.

Lammas/Lughnasadh: I början av augusti samlar vi den första skörden. Tacksamhet, arbete och förberedelse. En påminnelse om att vi måste ge för att få.

Mabon: Vid höstdagjämningen åter balanseras ljus och mörker, naturen börjar dra sig tillbaka. En tid för reflektion, för att samla kraft.

Samhain: 31 oktober är årets nyår i Wicca. Slöjan mellan världarna är tunn, vi hedrar de döda, lyssnar till viskningarna från andra sidan. En helig tystnad i mörkret.

Yule: Vintersolståndet, årets längsta natt. Men mitt i mörkret föds ljuset på nytt. Vi tänder ljus, firar nytt hopp och drar oss inåt.

 

Att följa årshjulet är att återknyta till jorden, till tiden bortom klockan. Det är att känna hur vårt inre liv speglas i naturens rytm. För varje sabbat får vi en chans att släppa, växa, ta emot eller vila.

Jag tycker om att tänka att vi inte bara lever året, vi dansar det. Tillsammans med elementen, med våra förfäder, med ljuset och mörkrets kraft. Precis som mormor visste, blir det där vi hittar hem, i hjulets eviga snurrande.