När vintern omsluter jorden med sin stillhet och det mörka är som djupast, då kommer Yule. Det är vintersolståndet, årets längsta natt, men också porten till ljusets återkomst. Solen föds på nytt och det är en tid då vi firar hoppet, spirande gnistor av framtid och återfödelse.
Yule, infaller kring den 21 december och i den gamla visdomen från våra förmödrar var detta inte bara en astronomisk händelse, det var en magisk tidpunkt då världen höll andan. Det var stunden mellan andetagen, mellan död och liv, vila och rörelse.
Min mormor, som bar årstidernas rytm i sitt hjärta, brukade säga att vintern inte var död, utan dröm. Hon tände ljus i fönstren och spred granris över tröskeln för att skydda mot det som ville in när världen var som tunnast. Hon lade äpplen och bröd på bordet till andar och naturväsen och hon viskade alltid tyst till elden: “Välkommen tillbaka, ljus.” Hon hade inga stora ritualer, men hon levde Yule, med stor tacksamhet, med doften av apelsiner och kryddor, med ett öga för drömmar och budskap i natten.
När vi firar Yule i modern tid kanske vi inte tänder samma eldar som förr, men vi kan fortfarande hedra dess kraft. Kanske genom att dra oss undan en stund, tända ett ljus och lyssna till vårt inre.