I min mormors lilla kista, den som luktade svagt av björkrök och eterisk lavendel, låg något som alltid fångade min blick när jag var barn, hennes fyra vindars mössa. Den var sydd med sådant tålamod och en självklar värdighet. Färgerna sprakade ännu, trots årens gång. Den röda, blå, gula och gröna symboliken bar inte bara tradition, utan kraft, kraft från land, himmel och hjärta. Jag visste tidigt att det inte var vilken huvudbonad som helst, det var en mössa med riktning.
En mössa med rötter i kosmos och jord
Den fyra vindars mössa, eller čiehgahpir som den kallas på nordsamiska, är kanske en av de mest iögonfallande symbolerna för den samiska identiteten, särskilt i Lule-, Pite- och nordsamiska områden. Toppen är formad som ett kors eller en stjärna, riktad mot de fyra väderstrecken. Den berättar om vår plats i världen, om balans mellan himmel och jord, ande och kropp och gammalt och nytt. Den är inte bara ett skydd mot kylan, den är en karta, en kompass och en bön.
För samiska shamaner (Nåjder), kunde varje riktning stå för en andevärld, ett rike eller en slags kraft att vända sig till. I vissa traditioner användes mössan för att visa vilket område man kom ifrån, i andra kunde den berätta något om din släkt, din livsväg och kanske till och med ditt kall.
Mormor bar den inte ofta, men hon vaktade den alltid
Min mormor, som kände skogens andetag och trummans puls, bar sin mössa i hjärtat oftare än på huvudet. Hon brukade säga: “Man bär den med tanken, med minnet, med ryggraden.”
Hon brukade lägga fram den vid särskilda trumresor, eller när hon samlade örter i skymningen och ville känna släkten bakom sig, inte bara jorden under sig. Jag minns hur hon brukade lägga handen på den som om den fortfarande levde, som om vinden fortfarande talade genom den.
Idag viskar den till mig
Jag äger inte hennes mössa, men jag bär den ändå. Inom mig, i mina vägledningar, i mina trumresor och i mitt sätt att lyssna. Jag riktar mig än idag efter de fyra vindarna. När jag drar kort åt andra, när jag viskar till elden eller när jag låter guiderna tala, då känner jag hennes närvaro och kanske hör jag vinden i mössans sömmar.