Att trumma sig in i själen är som att öppna en dörr till något uråldrigt inom sig. När rytmen börjar slå, först trevande och sedan stadigt, händer något i kroppen. Tankarna tystnar och energin sjunker neråt. Det är som om varje slag på trumman svarar mot ett slag i hjärtat och plötsligt går de i samma takt.
För mig är trummandet inte bara ett ljud, utan en stig, en stig tillbaka till det som är sant, det som alltid funnits där men som ibland drunknar i vardagens brus. När rytmen får ta över, släpper jag kontrollen, jag faller in i något större, något mjukare, något som känns som hem.
Det är i den rytmen själen börjar tala med känslor, bilder och vibrationer. Trumman bär mig djupare in i mig själv, till platser där jag kan vila, läka eller bara vara. Det är en resa utan karta, men med en tydlig riktning. Inåt. Att trumma sig in i själen är att minnas vem man är, bortom allt annat.









