Fyra vindars mössa, en krona av riktning, stolthet och ursprung

Fyra vindars mössa, en krona av riktning, stolthet och ursprung

Ylva

I min mormors lilla kista, den som luktade svagt av björkrök och eterisk lavendel, låg något som alltid fångade min blick när jag var barn, hennes fyra vindars mössa. Den var sydd med sådant tålamod och en självklar värdighet. Färgerna sprakade ännu, trots årens gång. Den röda, blå, gula och gröna symboliken bar inte bara tradition, utan kraft, kraft från land, himmel och hjärta. Jag visste tidigt att det inte var vilken huvudbonad som helst, det var en mössa med riktning.

En mössa med rötter i kosmos och jord

Den fyra vindars mössa, eller čiehgahpir som den kallas på nordsamiska, är kanske en av de mest iögonfallande symbolerna för den samiska identiteten, särskilt i Lule-, Pite- och nordsamiska områden. Toppen är formad som ett kors eller en stjärna, riktad mot de fyra väderstrecken. Den berättar om vår plats i världen, om balans mellan himmel och jord, ande och kropp och gammalt och nytt. Den är inte bara ett skydd mot kylan, den är en karta, en kompass och en bön.

För samiska shamaner (Nåjder), kunde varje riktning stå för en andevärld, ett rike eller en slags kraft att vända sig till. I vissa traditioner användes mössan för att visa vilket område man kom ifrån, i andra kunde den berätta något om din släkt, din livsväg och kanske till och med ditt kall.

Mormor bar den inte ofta, men hon vaktade den alltid

Min mormor, som kände skogens andetag och trummans puls, bar sin mössa i hjärtat oftare än på huvudet. Hon brukade säga: “Man bär den med tanken, med minnet, med ryggraden.”

Hon brukade lägga fram den vid särskilda trumresor, eller när hon samlade örter i skymningen och ville känna släkten bakom sig, inte bara jorden under sig. Jag minns hur hon brukade lägga handen på den som om den fortfarande levde, som om vinden fortfarande talade genom den.

Idag viskar den till mig

Jag äger inte hennes mössa, men jag bär den ändå. Inom mig, i mina vägledningar, i mina trumresor och i mitt sätt att lyssna. Jag riktar mig än idag efter de fyra vindarna. När jag drar kort åt andra, när jag viskar till elden eller när jag låter guiderna tala, då känner jag hennes närvaro och kanske hör jag vinden i mössans sömmar.

Mormor och skogens väsen, en vandring i det osynligas värld

Mormor och skogens väsen, en vandring i det osynligas värld

Ylva

När jag var liten brukade mormor ta mig med in i skogen bakom hennes stuga, den där skogen som luktade kåda, mossa och något som inte riktigt gick att beskriva, hon kallade det skogens hjärta. Det var aldrig bara en promenad, det var alltid en vandring bland väsen.

Mormor hade en trumma som hon bar med sig som andra bar en käpp, den vilade mot ryggen, tyst, tills hon hörde att skogen ville tala. Då stannade hon, slog försiktigt på skinnet och lät rytmen stämma oss in i något större än det synliga. “Du måste lära dig se med annat än ögonen,” sa hon. “De flesta väsen gömmer sig inte, vi har bara glömt hur man lyssnar.”

De första jag lärde känna var de små

Mormor pekade på ringar av svamp, hål i trädstammar och platser där mossan låg extra tät. “Här dansar de små under nymånens ljus,” viskade hon. “De är inte onda, inte goda, men de har regler. Gå aldrig in i deras ring, lägg något litet när du passerar, en blomma eller ett hårstrå, de gillar när vi visar respekt.” Jag minns hur mitt barnahjärta bultade när jag la en rönnbärskvist vid en gammal stubbe. Det var som om luften blev stilla, som om något såg mig.

Nästa gång mötte vi skuggorna

Inte farliga, men gamla. Äldst i skogen. “De är träden som minns,” sa mormor. “Vissa har ansikten, vissa är bara ett sus. De hör dina tankar när du går för nära med ilska i bröstet och de svarar.” Hon lärde mig att andas långsamt när jag gick nära en särskild gran som lutade sig över en bergknalle. Den kallade hon för skuggvaktaren. Jag vet inte varför, men jag blev alltid tyst där.

Sedan fanns de milda

De som låg som en värme i marken, som fick mina steg att kännas lättare. “De hjälper växterna växa, de tar hand om djur som dör och de bär skogens sorg, så träden orkar sjunga igen.” Mormor bad mig lägga handen på marken och säga tack, bara det. “De väsen som bär, bär ofta tysthet,” sa hon. “Tack är en hel sång för dem.”

Idag när jag vandrar ensam i skogen, hör jag fortfarande hennes viskningar i vinden. Jag går långsamt och jag lyssnar mer än jag tittar och ibland känner jag att någon går med mig, någon som ler. Jag tror skogen minns oss, om vi bara minns den och de som bor där, de väntar på att vi ska återknyta kontakten.

Så nästa gång du går bland träden, lyssna och lägg en blomma där du stannar. Känn sedan efter om något gammalt andas tillsammans med dig. Skogen är aldrig tom, bara tyst för dem som glömt att höra.

Trummans kraft, när förändringen kallade dem samman

Trummans kraft, när förändringen kallade dem samman

Ylva

Det var inte vilken dag som helst, det var inte ens en vanlig ceremoni, det låg något i luften, något gammalt, något uråldrigt som viskade genom björkens löv och fladdrade över myren med vindens andedräkt. Min mormor, vars blick kunde se genom slöjorna, visste det redan innan någon sagt ett ord. Något skulle ske, en förändring var på väg och trumman kallade.

Från byarna runtom, från fjällsluttningar och skogsdalar, började de samlas. Samiska shamaner, noaider, med sina trummor i säckar, sitt renskinn runt axlarna och sina förfäders röster i bröstet. Ingen hade skickat något bud, ändå visste alla, som om trumman i deras inre vaknade samtidigt och de började gå, för något höll på att förändras.

Min mormors by blev samlingsplatsen, eldar tändes, tystnaden i början var inte tom, den var fylld av vördnad. En tystnad där man hörde allt, markens hjärtslag, trädens oro och fjärran viskningar. De äldste satte sig i en ring, de yngre höll sig nära, tysta, men lyssnande.

Sedan började trummorna tala, först en trumma, sedan en till, snart en hel kör, dova hjärtslag som steg och föll, som ett urtida språk utan ord. Trummorna vävde samman kraftfält mellan dem. Det var inte bara ljud, det var rörelse, minne och visdom, som att de trummade fram det som skulle komma och det kom.

En förändring, något gammalt som skulle lämna, en ny vind som ville ta plats. De trummade inte för att styra den, de trummade för att följa, känna och förstärka. De var broar mellan världar, inte härskare över dem.

Mormor sa att den natten var som en förlossning i själens värld, något föddes i mörkret och det behövde dem alla, deras röst, deras mod och deras kraft.

Det är så med trumman, den bär inte bara rytm, den bär vägledning, den kallar hem själar och den väcker de sovande delarna i oss. När du slår på den lyssnar världen och ibland, när tiden är mogen, svarar hela universum.

När trumman kallar oss nu

Vi kanske inte sitter i cirklar kring eldar längre, men trumman lever kvar, i våra händer, i våra hjärtan och i vårt minne. kanske känner du det också ibland, att du måste gå, slå eller lyssna, att något viskar till dig genom rötterna och vinden. Det är inte fantasi, det är en kallelse och när vi lyssnar, inte med öronen, utan med själen, då öppnas något, då minns vi precis som de gjorde den där natten i mormors by.

När vi gör fel med attraktionslagen

När vi gör fel med attraktionslagen

Ylva

Vi har hört det så många gånger: “Tänk positivt så får du positiva resultat.”  “Du drar till dig det du sänder ut.” “Fokusera bara på det du vill ha – inte det du saknar.” Men vet du vad? Det är inte alltid så enkelt för det ska inte vara enkelt hela tiden. Jag möter ofta själar som viskar: “Jag försöker verkligen manifestera, men det händer inget.” “Det måste vara mig det är fel på, jag tänker väl fel.” “Varför kommer inte det jag längtar efter, när jag ber så hårt?” Men här är något som din själ redan vet och som jag vill påminna dig om.

Attraktionslagen är inte en belöningsautomat

Det är inte en lista med rätt tankar du ska fylla i, det är inte en straffande kraft som nekar dig något för att du haft en dålig dag eller tänkt en jobbig tanke. Det är energi, rytm och timing. Det är själens samarbete med universum, inte en quick-fix för vår rädsla eller otålighet.

Så vad är det fel vi ibland gör?

  • Vi försöker tänka oss bort från känslor istället för att känna dem, men känslor är inte fel, de är vägvisare, de vill bli mötta, inte förnekade.
  • Vi tror att vi måste vara glada hela tiden för att vara värda våra drömmar, men du är värdig även i din trötthet, sorg och förvirring.
  • Vi ber universum om något, men i samma andetag tvivlar vi, för vi har lärt oss att längtan är farlig, men längtan är vacker.
  • Vi tror att attraktionslagen ska rädda oss, men ibland är det inte räddning vi behöver, ibland är det vila, acceptans och en djupare kontakt med vårt inre ljus.

Vad kan du göra istället?

  • Var ärlig med vad du känner. Attraktionskraften aktiveras inte av förnekelse, utan av sanning, energin blir kraftfull när den är äkta.
  • Be om det du längtar efter, men släpp sedan taget. Själen har sitt eget schema, den vet mer än vårt ego.
  • Lita på att även fördröjning är en form av vägledning, kanske skyddas du just nu från något som inte är redo, kanske formas det du önskar i det tysta.
  • Du kan inte göra fel, för varje tanke, varje tvivel, varje misslyckat försök är också en del av din resa hem till dig själv.

 

 

Det mormor lärde mig om vinden och viskningar

Det mormor lärde mig om vinden och viskningar

Ylva

Jag minns inte vilket år det var, bara att jag fortfarande var barn nog att tro att vinden hade ett eget språk. Vi satt i skogsbrynet den kvällen, mormor och jag och hon samlade grenar till något jag trodde var en vanlig eld, men det var det inte. Hon rörde sig långsamt som om hon lyssnade in något osynligt och plötsligt sa hon: “Lyssna…inte med öronen, lyssna med huden.”

Jag förstod inte riktigt då, men jag minns hur vinden smög sig in under min tröja och fick mig att rysa. Mormor låg på knä vid marken och la örat mot jorden. Hon sa att man inte bara kunde höra vinden, man kunde känna vad den bar med sig. Hon kallade det för vindens viskningar.

“När vinden känns kall fast jorden är varm, då har något förändrats i människornas hjärtan”, sa hon. “När den är stilla och ändå rör träden, då talar någon från andra sidan.”

Det var hennes sätt att tolka världen och jag har märkt i vuxna år, att det faktiskt stämmer, inte bokstavligt kanske, men andligt. När något skaver i luften, vet jag det ofta innan orden har hunnit sägas. När någon jag älskar tänker på mig, kan jag känna ett tryck över hjärtat, som om vinden bär på ett budskap.

Det här lärde hon mig

Mormor lärde mig att själen har öron som öronen inte känner till. Att intuitionen ofta kommer i formen av något subtilt, ett vinddrag, en fågel som plötsligt byter riktning eller en fjäder i din sko.

Hon sa att om jag någonsin tappade riktning i livet, skulle jag göra tre saker:

  1. Gå ut i skogen och vara tyst
  2. Lägga handen mot en trädstam
  3. Fråga vinden: “Vad vill du visa mig?”

Det fungerar för mig än idag.

Din egen vind

Kanske finns det något i ditt liv just nu som känns som ett virrvarr, tankar som snurrar, känslor du inte riktigt vet var de kommer ifrån. Då är detta mormors budskap till dig, genom mig: “Gå ut, lägg handen mot barken och låt vinden röra vid dig. Den viskar, du behöver bara minnas hur man lyssnar.”

Hur jag lärde mig tolka kraftdjur från trumresorna

Hur jag lärde mig tolka kraftdjur från trumresorna

Ylva

I många år följde jag min mormors rytmiska trumslag genom skogen, nyfiket lyssnade i mörkret. Hon kallade det sina resor bortom tid. Stunder där hon trummade in i andra världar för att hämta visdom och helande till dem som behövde. För ett barn kändes det lika magiskt som lite skrämmande. Hur kunde en människa bara försvinna bara genom några slag?

1. Mörkret som portal

Den första lektionen var att lära mig att se mörkret som en öppning, inte ett hot. Under mormors handledning satt jag i skogsgläntan, omsluten av nattens sus, med örat mot jorden. Hon viskade: “När du hör trumman, släpp allt annat. Låt hjärtat bli tyst, så hör du vad skogen vill berätta.” Det var i den fulla stillheten jag första gången kände något röra sig i mig, som om jorden själv formade en varelse bara för mig.

2. Ditt kraftdjur väljer dig

Jag hade hört berättelser om andedjur, men trodde aldrig jag själv skulle få besök. Men med varje trumslag kände jag hur något närmade sig, först som en varm vind, sedan som en närvaro intill mig. När jag öppnade ögonen stod den där, en ståtlig uggla, näbb, kropp och kloka ögon. Mormor log och sa: “Hon har väntat på dig.” Det var då jag insåg att kraftdjuret inte är något du väljer, det är något som väljer dig, vid rätt tidpunkt på din livsväg.

3. Att lyssna med hela kroppen

Nästa steg var att öva mig på att lyssna utan hörsel. I trumresan lärde jag mig att följa rytmen inåt, känna hur pulsen skiftade. Ugglans vingar blev mina armar, ugglans stilla visdom blev mitt inre ljus. Det tog månader av tålmodig träning innan jag kunde återberätta ugglans budskap, utan att glömma. Mormor brukade säga: “När du ser genom djurets ögon, känner du sanningen i en enda droppe.”

4. Dokumentera och bearbeta

Efter varje resa skrev jag ner varje detalj, varje vingslag, varje vissling i vinden och varje känsla. Sakta växte ett mönster, korpen kom när jag behövde beskydd, älgen när jag kände mig vilsen och räven när jag behövde smidighet. Min dagbok blev ett bibliotek av djurens språk.

5. Dela gåvan vidare

Idag för jag mormors arbete vidare. Jag hjälper andra att finna sina kraftdjur i trumresorna. Med omsorgsljuset på trumman och en trygg cirkel av tända ljus, lockar vi fram de djur som vill vägleda och när de visar sig, då vet jag precis hur jag ska tolka deras budskap.

Tips för dig som vill börja

  1. Skapa en ceremoniell plats: Ljus, rökelse och en liten trumma.
  2. Andas in lugnet: Låt varje slag bli ditt ankare i nuet.
  3. Skriv ner direkt efter: Det du upplevt försvinner snabbt om du inte dokumenterar.

Kom ihåg: Kraftdjuren är vänliga guider, ge dem ditt förtroende och du får tillbaka en källa av visdom som följer dig livet ut.

Min första trumresa, ledd av min mormor

Min första trumresa, ledd av min mormor

Ylva

Jag minns det fortfarande, som om tidens väggar blev mjuka just den kvällen. Det var min första trumresa, jag var ung, kanske för ung enligt vissa, men min mormor sa att själen har sin egen ålder och det lyssnade jag alltid på.

Mormor hade förberett allt. Hon var tystlåten men stadig, med händer som kunde smeka vinden och samtidigt bära ett helt släktleds kraft. Hon satt där med trumman i famnen, men den skulle snart bli min. Hon sa bara: “Låt inte tankarna ta över, låt rytmen bära dig och låt trumman visa vägen.”

Jag förstod inte allt då, men jag litade på henne. Hon lärde mig hur man reser med hjärtat först, inte för att fly vardagen, utan för att minnas den värld som alltid finns bakom synliga slöjor. Hon talade om nedre världen, om kraftdjur och om att möta sitt inre landskap.

När trumman började tala, för den talade, inte spelade. Kände jag en blandning av rädsla och förundran. Ett slags mjukt fall inåt. Det fanns en stig där, ett ljus, något som ville bli funnet och det var där jag mötte mitt första budskap. Ett tecken från ett djur jag drömt om flera gånger tidigare. Jag grät inte då, det kom senare, men något rörde vid mig som aldrig lämnat mig.

När jag kom tillbaka, som mormor kallade det, såg hon på mig med det där leendet som bar både stolthet och stillhet. “Du reste på riktigt”, sa hon bara och jag visste att hon hade sett det också.

Den resan blev början på något mycket större. På mitt sätt att arbeta, lyssna och hela, inte bara för andra, utan också för mig själv och fortfarande när jag trummar, finns hennes rytm kvar någonstans bakom min egen, ett hjärtslag bakom mitt hjärtslag. Ibland frågar jag mig själv: Var det jag som reste? Eller var det min själ som äntligen fick komma hem en stund?

Kvittenträdets tysta gåva från mormors bok

Kvittenträdets tysta gåva från mormors bok

Ylva

Det fanns en stilla hörna i mormors trädgård där solen alltid låg kvar lite längre om kvällarna, där växte kvitten, inte äpple, inte päron, men något magiskt däremellan. Mormor kallade den för den gamla vännen från öst och brukade säga att kvitten aldrig skriker efter uppmärksamhet, men den som lyssnar får mer än smak, den får själens värme.

Kvittenbusken, eller snarare det låga trädet, är ofta knotigt och kan verka oansenligt. Den blommar i ljust rosa eller vita blommor på våren och om du blundar när vinden sveper över dem, kan du känna en doft som påminner om gamla minnen. Det är ett tåligt träd, ett sådant som står kvar, även när andra ger upp.

Frukten kvitten är gul och doftar starkt, nästan som parfym när den är mogen. Rå är den för sträv för de flesta, men med värme och tid förvandlas den till något som nästan smälter på tungan. Mormor brukade säga att kvitten påminner henne om människor som verkar hårda, men som bär något mjukt längst in, om man bara ger dem kärlek och värme.

Mormors recept: Värmande kvittenmarmelad med ingefära och citron

Du behöver:

  • 4 stora kvitten frukter
  • 1 citron både zest och saft
  • 1 msk. riven färsk ingefära
  • 4 dl strösocker (mer eller mindre efter smak)
  • 5 dl vatten

Gör så här:

  1. Skala kvittenfrukterna, ta bort kärnhusen och tärna fruktköttet smått.
  2. Lägg kvittenbitarna i en kastrull med vatten, citronsaft och zest, samt den rivna ingefäran.
  3. Låt sjuda i 40-50 minuter tills frukten är riktigt mjuk.
  4. Mixa om du vill ha en slät marmelad, annars låt den vara rustik.
  5. Tillsätt sockret och låt koka upp igen i 15-20 minuter, tills marmeladen tjocknar. Gör marmeladtestet på ett kallt fat.
  6. Häll upp på rena, varma burkar och förslut direkt.

Serveras med ost, på rostat bröd, eller med varm hand till någon som behöver tröst.

Mormor brukade ge en burk till någon som sörjde, någon som tappat hoppet eller någon som börjat frysa i själen.

Linden, ur mormors bok

Linden, ur mormors bok

Ylva

I mormors bok om örter, träd och visdomar från det gamla står Lindträdet beskrivet som “De mildaste bland det stora.” Ett träd som inte ropar, men som lyssnar. Ett träd som bär på ett hjärta av guld, bokstavligen, Lindens hjärtformade blad  var för henne en påminnelse om att naturens kärlek är ovillkorlig.

Lindar stod nära gården, inte för virke eller frukt, utan för närvaro. Den kallades ibland kvinnans träd för sin milda läkekraft och mormor sa alltid att om någon i byn hade sorg eller ångest kunde man sitta under linden och gråta, den höll om utan att döma.

Lindens blomma, ro givande och hjärtöppnande

När Linden blommar i juni/juli sprider den en söt, nästan honungsaktig doft som fyller luften. Det var under den tiden min mormor plockade blomklasar varsamt och torkade dem på lakan i skuggan. Lindblomste var ett av hennes mest använda huskurer. Särskilt för att:

  • Lugna oro, hjärtklappningar och inre spänningar.
  • Lindra förkylning och feber.
  • Stilla sorg, inifrån.

Hon brukade säga: “När världen känns för hård, låt lindblomman svepa in dig som en filt.”

Andlig användning av lind

  • Lägg en torkad lindblomma i din kudde för att få tröstande drömmar.
  • Bär ett lindblad i fickan vid svåra samtal och möten.
  • Bränn torkade lindblommor i en skål, som en hjärtöppnande rökelse.

Recept: Lindblomste med sommar honung och rosenblad

Mild tröst vid oro, sömnlöshet eller bara som ett heligt sommar ögonblick.

Du behöver:

  • 1-2 tsk. torkade lindblommor
  • 2 torkade (eller färska, obesprutade) rosenblad
  • 2 dl. Hett vatten
  • 1 tsk. Sommarhonung

Så här gör du:

  1. Lägg lindblommor och rosenblad i en kopp eller tekula.
  2. Häll över det heta vattnet. Låt dra i 5-10 minuter.
  3. Sila, tillsätt honung och rör om varsamt.
  4. Drick långsamt, gärna utomhus eller i ett tyst rum.

“Lindblomste bär inte på lösningen, men det visar dig vägen dit,” brukade mormor säga med ett leende.

 

Backtimjan, från mormors bok

Backtimjan, från mormors bok

Ylva

Det växte alltid backtimjan i sprickorna vid mormors gamla stenmur. Små lila kronor mot varm jord, som om själva solen lekte bland örterna. Mormor brukade säga att backtimjan var “liten som en viskning, men stark som en bön.” En växt att lita på när hjärtat behöver mod, när kroppen behöver stilla sin oro och när en själ vill komma tillbaka till sin rytm.

Backtimjan tillhör de lågväxande timjan sorterna och sprider sig som ett mjukt,  doftande täcke. I mormors värld var den mer än en ört, det var en vän.

Hon använde den i rökelse för att rena sitt rum innan kvälls bönen, i teet när någon av oss barn var hostig och alltid i badet om någon känt sig ur form, som hon kallade det, när energin kändes spretig och vilsen.

Backtimjan sägs rena både kropp och ande. Den öppnar luftvägarna, men också hjärtat. Den har en stark koppling till solchakrat, till din livsgnista och till ditt skratt som du kanske glömt.

När använder man backtimjan, enligt mormor?

  • När modet vacklar.
  • När något tynger bröstet, fysiskt eller själsligt.
  • Vid långvarig hosta eller andningsproblem.
  • För att väcka kraften i någon som är blek i själen.
  • Som skyddsväxt i hemmet, för att mota undan det som vill tränga in, men inte hör hemma här.

Ritual från mormor: Backtimjans andetag

Plocka några färska eller torkade kvistar, lägg dem i en liten skål med hett vatten, böj dig över skålen, lägg en hand över hjärtat och andas in den varma doften långsamt. Säg tyst: “Jag andas in mod. Jag andas ut tyngd. Jag minns vem jag är.” Gör detta i två-tre minuter och låt ångan rena både tankar och andetag.

Recept: Mormors lugnande backtimjan te med honung och citron

Ingredienser:

  • 1 tsk. torkad backtimjan, eller 2 tsk. färsk.
  • 2 dl. kokande vatten.
  • 1 tsk. honung.
  • 1 tsk. färskpressad citron.
  • valfritt en skiva färsk ingefära.

Gör så här:

  1. Lägg backtimjan i en kopp.
  2. Häll över kokande vatten. Täck koppen låt dra i 7-10 minuter.
  3. Sila och tillsätt honung och citron.
  4. Drick långsamt, gärna i stillhet med en filt över axlarna.