Kvittenträdets tysta gåva från mormors bok

Kvittenträdets tysta gåva från mormors bok

Ylva

Det fanns en stilla hörna i mormors trädgård där solen alltid låg kvar lite längre om kvällarna, där växte kvitten, inte äpple, inte päron, men något magiskt däremellan. Mormor kallade den för den gamla vännen från öst och brukade säga att kvitten aldrig skriker efter uppmärksamhet, men den som lyssnar får mer än smak, den får själens värme.

Kvittenbusken, eller snarare det låga trädet, är ofta knotigt och kan verka oansenligt. Den blommar i ljust rosa eller vita blommor på våren och om du blundar när vinden sveper över dem, kan du känna en doft som påminner om gamla minnen. Det är ett tåligt träd, ett sådant som står kvar, även när andra ger upp.

Frukten kvitten är gul och doftar starkt, nästan som parfym när den är mogen. Rå är den för sträv för de flesta, men med värme och tid förvandlas den till något som nästan smälter på tungan. Mormor brukade säga att kvitten påminner henne om människor som verkar hårda, men som bär något mjukt längst in, om man bara ger dem kärlek och värme.

Mormors recept: Värmande kvittenmarmelad med ingefära och citron

Du behöver:

  • 4 stora kvitten frukter
  • 1 citron både zest och saft
  • 1 msk. riven färsk ingefära
  • 4 dl strösocker (mer eller mindre efter smak)
  • 5 dl vatten

Gör så här:

  1. Skala kvittenfrukterna, ta bort kärnhusen och tärna fruktköttet smått.
  2. Lägg kvittenbitarna i en kastrull med vatten, citronsaft och zest, samt den rivna ingefäran.
  3. Låt sjuda i 40-50 minuter tills frukten är riktigt mjuk.
  4. Mixa om du vill ha en slät marmelad, annars låt den vara rustik.
  5. Tillsätt sockret och låt koka upp igen i 15-20 minuter, tills marmeladen tjocknar. Gör marmeladtestet på ett kallt fat.
  6. Häll upp på rena, varma burkar och förslut direkt.

Serveras med ost, på rostat bröd, eller med varm hand till någon som behöver tröst.

Mormor brukade ge en burk till någon som sörjde, någon som tappat hoppet eller någon som börjat frysa i själen.

Linden, ur mormors bok

Linden, ur mormors bok

Ylva

I mormors bok om örter, träd och visdomar från det gamla står Lindträdet beskrivet som “De mildaste bland det stora.” Ett träd som inte ropar, men som lyssnar. Ett träd som bär på ett hjärta av guld, bokstavligen, Lindens hjärtformade blad  var för henne en påminnelse om att naturens kärlek är ovillkorlig.

Lindar stod nära gården, inte för virke eller frukt, utan för närvaro. Den kallades ibland kvinnans träd för sin milda läkekraft och mormor sa alltid att om någon i byn hade sorg eller ångest kunde man sitta under linden och gråta, den höll om utan att döma.

Lindens blomma, ro givande och hjärtöppnande

När Linden blommar i juni/juli sprider den en söt, nästan honungsaktig doft som fyller luften. Det var under den tiden min mormor plockade blomklasar varsamt och torkade dem på lakan i skuggan. Lindblomste var ett av hennes mest använda huskurer. Särskilt för att:

  • Lugna oro, hjärtklappningar och inre spänningar.
  • Lindra förkylning och feber.
  • Stilla sorg, inifrån.

Hon brukade säga: “När världen känns för hård, låt lindblomman svepa in dig som en filt.”

Andlig användning av lind

  • Lägg en torkad lindblomma i din kudde för att få tröstande drömmar.
  • Bär ett lindblad i fickan vid svåra samtal och möten.
  • Bränn torkade lindblommor i en skål, som en hjärtöppnande rökelse.

Recept: Lindblomste med sommar honung och rosenblad

Mild tröst vid oro, sömnlöshet eller bara som ett heligt sommar ögonblick.

Du behöver:

  • 1-2 tsk. torkade lindblommor
  • 2 torkade (eller färska, obesprutade) rosenblad
  • 2 dl. Hett vatten
  • 1 tsk. Sommarhonung

Så här gör du:

  1. Lägg lindblommor och rosenblad i en kopp eller tekula.
  2. Häll över det heta vattnet. Låt dra i 5-10 minuter.
  3. Sila, tillsätt honung och rör om varsamt.
  4. Drick långsamt, gärna utomhus eller i ett tyst rum.

“Lindblomste bär inte på lösningen, men det visar dig vägen dit,” brukade mormor säga med ett leende.

 

Backtimjan, från mormors bok

Backtimjan, från mormors bok

Ylva

Det växte alltid backtimjan i sprickorna vid mormors gamla stenmur. Små lila kronor mot varm jord, som om själva solen lekte bland örterna. Mormor brukade säga att backtimjan var “liten som en viskning, men stark som en bön.” En växt att lita på när hjärtat behöver mod, när kroppen behöver stilla sin oro och när en själ vill komma tillbaka till sin rytm.

Backtimjan tillhör de lågväxande timjan sorterna och sprider sig som ett mjukt,  doftande täcke. I mormors värld var den mer än en ört, det var en vän.

Hon använde den i rökelse för att rena sitt rum innan kvälls bönen, i teet när någon av oss barn var hostig och alltid i badet om någon känt sig ur form, som hon kallade det, när energin kändes spretig och vilsen.

Backtimjan sägs rena både kropp och ande. Den öppnar luftvägarna, men också hjärtat. Den har en stark koppling till solchakrat, till din livsgnista och till ditt skratt som du kanske glömt.

När använder man backtimjan, enligt mormor?

  • När modet vacklar.
  • När något tynger bröstet, fysiskt eller själsligt.
  • Vid långvarig hosta eller andningsproblem.
  • För att väcka kraften i någon som är blek i själen.
  • Som skyddsväxt i hemmet, för att mota undan det som vill tränga in, men inte hör hemma här.

Ritual från mormor: Backtimjans andetag

Plocka några färska eller torkade kvistar, lägg dem i en liten skål med hett vatten, böj dig över skålen, lägg en hand över hjärtat och andas in den varma doften långsamt. Säg tyst: “Jag andas in mod. Jag andas ut tyngd. Jag minns vem jag är.” Gör detta i två-tre minuter och låt ångan rena både tankar och andetag.

Recept: Mormors lugnande backtimjan te med honung och citron

Ingredienser:

  • 1 tsk. torkad backtimjan, eller 2 tsk. färsk.
  • 2 dl. kokande vatten.
  • 1 tsk. honung.
  • 1 tsk. färskpressad citron.
  • valfritt en skiva färsk ingefära.

Gör så här:

  1. Lägg backtimjan i en kopp.
  2. Häll över kokande vatten. Täck koppen låt dra i 7-10 minuter.
  3. Sila och tillsätt honung och citron.
  4. Drick långsamt, gärna i stillhet med en filt över axlarna.

 

Mormors bok: Rönnbäret, väktaren vid porten mellan världar

Mormors bok: Rönnbäret, väktaren vid porten mellan världar

Ylva

Det finns en gammal sida i mormors bok, som alltid luktar lite rök, kåda och regn samtidigt, en sida som handlar om rönnen, skyddets träd kallade hon det. “Den står som en väktare mellan världar.” brukade hon säga.

Jag minns hur hon brukade hänga små buketter av rönnbär och blad vid dörren, särskilt vid höstdagjämningen. Inte för att det var vackert, utan för att det skyddade mot onda tungor, mot sjukdom och mot oinbjudna energier. Hon sa att rönnens bär innehöll solens kraft, fångat i eldigt rött och att trädet själv bär både visdom och vaksamhet.

Magin i rönnbär

Rönnbäret är inte bara vackert, det är kraftfullt. Gamla sägner säger att rönnbär skyddar mot illvilliga väsen. Att det är farligt att hugga ner en rönn som står nära huset. Att en rönn som växer ur en annan trädstam är särskilt magisk, en naturens egen amulett.

Mormor visste alltid vilka grenar hon fick ta och vilka hon skulle lämna. “Man ber alltid först, sen tackar man”, sa hon. Hon brukade koka rönnbärste när vi var trötta eller ledsna och syltade dem med en kanelstång och torkad apelsinzest. “Rönnbär rensar blodet och väcker livskraften”, viskade hon medan det kokade. “Men du måste söta med något mjukt, det är stark medicin annars”.

När du behöver stå i din kraft

Plocka några rönnbär och torka dem på en plåt i ugnen på låg värme. Bind dem till ett litet kluster och häng i fönstret eller över din säng. Det sägs att de driver bort mardrömmar och ger dig klarare drömmar och när du vill hedra en gammal kraft, gör en sylt, inte bara för att äta, utan för ceremoni, som förbindelse och som minne.

Mormors rönnbärssylt med apelsin och kanel

Du behöver:

  • 5 dl. Rönnbär  (sköljda och rensade)
  • 1 apelsin (skal och saft)
  • 2 kanelstänger
  • 2-3 dl. syltsocker (justera efter smak)
  • 1 dl. vatten

Gör så här:

  1. Lägg bären i frysen minst ett dygn innan du använder dem, det tar bort lite av beskan.
  2. Riv apelsinskalet och pressa ur saften.
  3. Koka upp vattnet med bären, apelsinsaft, skal och kanelstänger.
  4. Låt småkoka i 15 minuter.
  5. Tillsätt syltsockret och låt sjuda i ytterligare 5-10 minuter tills sylten tjocknar.
  6. Ta bort kanelen. Häll upp i rena, varma burkar.

Servera på nybakat bröd, ringla lite på gröt, eller ge bort en burk som skyddsgåva.

Lin och linfrön, skatter från mormors bok

Lin och linfrön, skatter från mormors bok

Ylva

Det är något magiskt med lin, denna uråldriga växt som har följt människan genom årtusenden. Jag minns hur mormor bläddrade i sin slitna bok och pratade om linets många användningsområden, båda praktiska och läkande. Linet var inte bara en växt för att skapa tyg, utan också en gåva för hälsan och själen.

Lin, en uråldrig följeslagare

Linet, med sina sirliga blå blommor och starka stjälkar, var en självklarhet på mormors tid. Hon berättade att linet inte bara var grunden till textilier som lakan och handdukar, utan också en symbol för tålamod och styrka. Att odla lin krävde tålamod, men belöningen var ett hållbart och användbart material.

Linfrön, små frön med stora krafter

Linfrön, de små glänsande fröna från linet, fanns alltid i mormors skafferi. Hon brukade mala dem färska och blanda i gröten, strö över bröd eller göra linfröavkok. Dessa små frön är rika på fibrer, nyttiga fettsyror och mineraler, en riktig skatt för kroppen. Mormor sa att linfrön hjälpte matsmältningen, gav energi och höll magen lugn.

Ett litet recept från mormors bok

I slutet av sitt kapitel om lin och linfrön hade mormor skrivit ned ett enkelt recept, något hon brukade göra till frukost eller när hon kände sig lite trött.

Mormors linfrögröt

  • 2 dl. Vatten.
  • 1 msk. Hela linfrön.
  • 1 nypa salt.
  • 1 skvätt mjölk. (Valfri)
  • Lite honung eller bär som topping.

Koka upp vattnet med linfröna och saltet. Låt sjuda på låg värme i ca. fem minuter, tills fröna sväller och gröten tjocknar. Servera med en liten skvätt mjölk och lite honung eller färska bär på toppen. En mjuk och näringsrik start på dagen, precis som mormor brukade starta sin dag.

Stensöta från mormors bok

Stensöta från mormors bok

Ylva

Det finns blad och växter i världen som bär på hemligheter och bland dem dansar stensötan med en särskild kraft. Jag minns hur min mormor, vars händer alltid doftade av jord och skog, brukade visa mig hur stensötan växte i skuggiga skogssluttningar. Hon kallade den “skogens karamell” för dess rot smakade så sött och milt, nästan som lakrits.

Mormors bok, fylld med anteckningar och små teckningar av växter, beskrev stensötans läkande egenskaper. Den användes för att lindra hosta, mjuka upp andningen och ge lindring åt en trött röst. Men för henne handlade det inte bara om bot, det var magin i att hämta den direkt från naturen, tacka växten och bära med sig lite av skogens visdom hem.

Hon lärde mig att när du böjer dig ner för att ta en liten bit av stensötans rot, ska du viska ett tack till jorden och låta växten veta att du kommer vårda den gåva den ger dig. Jag plockar sällan stensöta nu, men när jag ser den i skogens kant kan jag nästan höra mormors röst och det är som att hon är där bredvid mig.  För den som vill prova lite av stensötans magi, här är ett enkelt recept från hennes bok:

Mormors stensöts sirap

Du behöver:

  • En liten näve av stensötans rot, rengjord och försiktigt skrapad.
  • 3 dl. Vatten.
  • 2 dl. Honung.

Så här gör du:

  1. Koka stensötans rot i vatten i 10 minuter låt den sedan stå och dra under lock i ytterligare 15 minuter.
  2. Sila bort rötterna och rör ner honungen i det varma vattnet.
  3. Häll upp i en ren glasflaska och förvara i kylen.

Använd som en mild sirap för att mjuka upp halsen eller bara som en söt liten påminnelse om skogens gåvor.

Slånbärsbusken, mormors taggiga väktare vid skogsbrynet

Slånbärsbusken, mormors taggiga väktare vid skogsbrynet

Ylva

Det finns växter som inte bara växer, de vakar. De står där som gräns väsen, mellan världar, mellan årstider och mellan det vilda och det stilla. Slånbärsbusken var en sådan växt i min mormors värld och är det än idag i min. Med sina vassa taggar, blådaggiga bär och kraftfulla närvaro var den som en skyddande ande vid stigens slut.

En buske mellan världar

Slån blommar tidigt, redan i april, långt innan bladen kommer. De vita blommorna är som stjärnor i det ännu kalla landskapet, ett löfte om liv, men också en påminnelse om tålamod. För bären, de kommer inte förrän långt senare och de är sura, nästan omöjliga att äta innan frosten kysst dem. Det är just det som gör slånbären så speciella, de behöver mörker och kyla för att mogna, som om de visste att vissa smaker bara frigörs när vi gått igenom något.

Mormors magiska användning

I mormors gamla bok, den där som luktade lavendel, tobak och torra blad, fanns en sida vikt med hennes tunna handstil i kanten “Slån, skydd, uthållighet, övergång.” Hon använde slånbärsgrenar i sina skyddscirklar och lade bären på sitt altare under Samhain, då slöjan var som tunnast. Hon visste att slånbär inte bara var näring för kroppen, utan även för själen. Att de bär på styrkan att överleva vintern, att förvandla bitterhet till sötma med tiden.

Recept från mormors bok: Slånbärselixir för styrka och stillhet

Du behöver:

  • 5 dl. Slånbär plockade efter första frosten, eller lägg dem i frysen över natten.
  • 3 dl. Honung
  • 1 Flaska vodka eller brännvin
  • 1 liten bit torkad stjärnanis (valfritt)
  • 1 glasburk med lock.

Så här gör du:

  1. Skölj och krossa slånbären lätt med en träslev
  2. Lägg bären i burken tillsammans med stjärnanisen
  3. Häll över honung och sedan spriten
  4. Rör om varsamt och förslut burken
  5. Låt stå mörkt i 6-8 veckor. Skaka ibland och viska gärna en välsignelse
  6. Sila, häll på flaska och njut i små doser, gärna vid vintersolståndet eller som natt dryck för drömmar.
Malört, bitterhetens- och vägens väktare ur mormors bok

Malört, bitterhetens- och vägens väktare ur mormors bok

Ylva

Det fanns en särskild plats i mormors trädgård, eller kanske snarare i hennes vilda örtland, där malörten alltid fick växa ifred. Hon brukade säga att malörten inte var där för skönhetens skull, utan för sanningen. “Malörten är ingen inställsam växt,” sa hon med ögonen kisandes mot solen. “Men den visar vägen när du tappat smaken för vad som är sant.”

Malört är bitter, den bär med sig en smak som väcker, skakar och klargör. Den är inte till för de dagar då livet redan smakar honung, utan för de dagar då något behöver rensas ut. Den har varit en väktare av vägar, både kroppsliga och själsliga, i generationer.

I den andliga världen bär malörten med sig kraften av gränser och klarsyn. Den sägs stöta bort mörk energi och öppna det tredje ögat. En del använder den i drömfångare, andra i smudgestavar, men mormor hängde torkad malört över dörren på sensommaren för att minnas vem som får komma in och vem som får stanna kvar där ute.  Hon la också en liten bit i sin trumväska när hon skulle resa mellan världar. “För att inte förlora sig själv i andra människors skuggor,” brukade hon säga.

Medicinskt och kroppsligt är malört renande för magen, stärkande för matsmältningen och utrensande i sin verkan. Den bittra smaken får kroppen att vakna. Men det är också en ört man använder med vördnad, inte i överflöd, utan med eftertanke och respekt. Lite räcker långt.

Recept: Malörtsvatten för inre rening (ej för gravida och barn)

  • 2 dl. kokande vatten
  • 1 tesked torkad malört
  • Honung eller citron (valfritt)

Gör så här:

Lägg malörten i en kopp och häll över kokande vatten. Låt dra i fem minuter, inte längre. Sila noga. Drick en halv kopp sakta, gärna på fastande mage, men inte varje dag, högst ett par gånger i veckan under en kortare period.

Mormor brukade säga: “Det är inte alltid sötma som helar, ibland är det bitterheten som visar var det skaver.”

Malörten kommer inte för att smeka, den kommer för att väcka, men för den som lyssnar med hjärtat, kan malörten bli en trofast följeslagare i tider av prövning, utrensning och nyorientering. Så nästa gång du står där och känner att något är för mycket, kanske det inte är mer du behöver än malörtens väg, som är att ta bort det som är falskt, för att ge plats åt det som är sant.

Enen, vägvisaren i mormors bok

Enen, vägvisaren i mormors bok

Ylva

Mormor brukade kalla enen för den vaksamma väktaren. Hon sa att enen inte bara skyddade mot sjukdom och onda ögon, den rensade även tankar och visade oss vägen när vi gått vilse i själen.

Jag minns hur hon samlade in några grenar med vördnad, barfota i daggvått gräs. Hon tände dem långsamt över elden, medan hon trummade mjukt med fingrarna på sin trumma. Röken steg upp, dansade i spiraler mot skyn och hon viskade: “Enen visar vägen till det sanna i dig. När du inte vet vad som är din röst, fråga enen.”

Hon brukade också säga att enbären bar på solen, de mognade långsamt, över flera år och visste värdet av tålamod. “Det du sår nu, de bär frukt när du är redo, inte när du stressar,” brukade hon säga medan hon mortlade de blåsvarta bären i sin stenskål.

Enen är både fysisk och andlig. Den rensar energifält, renar hemmet, skyddar drömmar och stärker kroppen. Men bara om du närmar dig den med respekt.

Mormors eninfuserade skogsdryck (för rensning, klarhet och kraft)

  • 1 Tesked krossade torkade enbär (eller färska om du har tillgång)
  • 1 Liten kvist färsk rosmarin
  • Några torkade ringblommor (för värme och glädje)
  • 1 tunn skiva ekologisk citron
  • 2 dl hett vatten
  1. Mortla försiktigt enbären, frigör doften och kraften.
  2. Lägg alla örter och citron i en kopp.
  3. Häll på hett vatten och låt det dra i 10 minuter under lock
  4. Sila och drick med närvaro. Känn hur klarheten stiger upp genom dig, som sol genom barrskog. Drick den när du behöver se klart, fatta beslut eller bara återvända hem till dig själv.

Enen lär oss tålamod, den lär oss skydd, den lär oss styrkan i att stå stadigt, även när vinden viner.

Salvia, växten som viskar med andarna (ur mormors bok)

Salvia, växten som viskar med andarna (ur mormors bok)

Ylva

Salvia var en av mormors mest använda örter. Hon brukade säga att salvia inte bara renar luften, utan även tankarna.  Hon kallade den ibland för “Den visa kvinnans andetag”, för hon menade att varje gång du tänder salvia, öppnar du en dörr till det inre rummet där andarna bor, de goda, de gamla och de som vill dig väl.

Jag minns hur hon stod där, med sitt slitna förkläde och knuten i nacken och smulade torkade blad i en skål av lera. Röken slingrade sig som silverband i rummet och hon viskade sina ord till elden: “Du behöver inte se andevärlden,” sa hon, “bara känna när den kommer närmare.”

Salvia har använts i århundraden i många traditioner. Från medelhavets klosterträdgårdar till urfolkens heliga ceremonier. För mormor var det aldrig bara ett verktyg, det var en vän, en väktare och en kanal mellan världar.

Hon brukade säga att när livet kändes rörigt, när huset bar på för mycket tung energi, eller när drömmarna blev oroliga, då var det dags att låta salvian tala. Men hon använde den inte bara som rökelse. I hennes bok fanns också recept, sådana som blandade magi och vardag i samma gryta. Här är ett av dem.

Klarhetens te, från mormors bok

  • 1 tsk. Torkad salvia (gärna egen plockad och varsamt torkad)
  • 1 tsk. Citronmeliss
  • 1 liten bit färsk ingefära
  • 2 skivor ekologisk citron
  • 2 dl. Kokande vatten
  • 1 sked honung (Valfritt)

Gör så här:

Lägg örterna, ingefäran och citron skivorna i en kopp. Häll över kokande vatten och låt dra i 7-10 minuter under ett fat eller lock. Sila och tillsätt honung om du vill. Drick långsamt, gärna i stillhet och känn hur kroppen landar och sinnet blir klarare.