När höstdagjämningen sveper in över landskapet och dag och natt möts i en stilla dans av jämlikhet, då står vi vid tröskeln till Mabon, den andra skördefesten i årshjulet. Det är en tid för reflektion, tacksamhet och inre balans. Naturen börjar dra sig tillbaka, precis som vi bjuds in till att vända oss inåt och landa i det vi har odlat, både ute och inne.
Mabon är för mig en viskning från jorden som säger: ” Du har gjort ditt, vila nu och se vad du har burit fram.” Det är också en tid då jag känner mormor extra starkt omkring mig. Hon brukade säga att “det är på hösten du ser om något du planterat verkligen tog rot.” Då menade hon både i jorden och i hjärtat.
Hon hade en egen nästan gammalmodig men själfull ceremoni, där hon gick barfota över trädgården för att säga tack. Hon höll händerna över potatisblasten och pratade med rotfrukterna, “de lyssnar bättre än folk”, sa hon ibland och log och vet ni, jag tror hon hade rätt.
Jag firar Mabon genom att tända ljus i jordiga färger, bjuda in guiderna, tacka moder jord och plocka upp mina egna skördar, inte bara örter och tomater, utan också de inre frön som jag sått på våren. Mabon handlar inte bara om höst, det handlar om själens jämvikt, om att hitta mitten i kaoset och att våga vila i att allt förändras.
Mormor brukade säga: “Du måste kunna gå barfota in i hösten också, annars har du inte gjort sommarens arbete rätt.” Detta sitter kvar i mig. Hon bar sin visdom i jorden, i tystnaden och i händerna. Jag bär den i mina kort, i min trumma och i min förmåga att lyssna inåt. Kanske är det just det som är Mabon, att komma ihåg och att komma hem.
