Mormors bok: Rönnbäret, väktaren vid porten mellan världar

Mormors bok: Rönnbäret, väktaren vid porten mellan världar

Ylva

Det finns en gammal sida i mormors bok, som alltid luktar lite rök, kåda och regn samtidigt, en sida som handlar om rönnen, skyddets träd kallade hon det. “Den står som en väktare mellan världar.” brukade hon säga.

Jag minns hur hon brukade hänga små buketter av rönnbär och blad vid dörren, särskilt vid höstdagjämningen. Inte för att det var vackert, utan för att det skyddade mot onda tungor, mot sjukdom och mot oinbjudna energier. Hon sa att rönnens bär innehöll solens kraft, fångat i eldigt rött och att trädet själv bär både visdom och vaksamhet.

Magin i rönnbär

Rönnbäret är inte bara vackert, det är kraftfullt. Gamla sägner säger att rönnbär skyddar mot illvilliga väsen. Att det är farligt att hugga ner en rönn som står nära huset. Att en rönn som växer ur en annan trädstam är särskilt magisk, en naturens egen amulett.

Mormor visste alltid vilka grenar hon fick ta och vilka hon skulle lämna. “Man ber alltid först, sen tackar man”, sa hon. Hon brukade koka rönnbärste när vi var trötta eller ledsna och syltade dem med en kanelstång och torkad apelsinzest. “Rönnbär rensar blodet och väcker livskraften”, viskade hon medan det kokade. “Men du måste söta med något mjukt, det är stark medicin annars”.

När du behöver stå i din kraft

Plocka några rönnbär och torka dem på en plåt i ugnen på låg värme. Bind dem till ett litet kluster och häng i fönstret eller över din säng. Det sägs att de driver bort mardrömmar och ger dig klarare drömmar och när du vill hedra en gammal kraft, gör en sylt, inte bara för att äta, utan för ceremoni, som förbindelse och som minne.

Mormors rönnbärssylt med apelsin och kanel

Du behöver:

  • 5 dl. Rönnbär  (sköljda och rensade)
  • 1 apelsin (skal och saft)
  • 2 kanelstänger
  • 2-3 dl. syltsocker (justera efter smak)
  • 1 dl. vatten

Gör så här:

  1. Lägg bären i frysen minst ett dygn innan du använder dem, det tar bort lite av beskan.
  2. Riv apelsinskalet och pressa ur saften.
  3. Koka upp vattnet med bären, apelsinsaft, skal och kanelstänger.
  4. Låt småkoka i 15 minuter.
  5. Tillsätt syltsockret och låt sjuda i ytterligare 5-10 minuter tills sylten tjocknar.
  6. Ta bort kanelen. Häll upp i rena, varma burkar.

Servera på nybakat bröd, ringla lite på gröt, eller ge bort en burk som skyddsgåva.

Lin och linfrön, skatter från mormors bok

Lin och linfrön, skatter från mormors bok

Ylva

Det är något magiskt med lin, denna uråldriga växt som har följt människan genom årtusenden. Jag minns hur mormor bläddrade i sin slitna bok och pratade om linets många användningsområden, båda praktiska och läkande. Linet var inte bara en växt för att skapa tyg, utan också en gåva för hälsan och själen.

Lin, en uråldrig följeslagare

Linet, med sina sirliga blå blommor och starka stjälkar, var en självklarhet på mormors tid. Hon berättade att linet inte bara var grunden till textilier som lakan och handdukar, utan också en symbol för tålamod och styrka. Att odla lin krävde tålamod, men belöningen var ett hållbart och användbart material.

Linfrön, små frön med stora krafter

Linfrön, de små glänsande fröna från linet, fanns alltid i mormors skafferi. Hon brukade mala dem färska och blanda i gröten, strö över bröd eller göra linfröavkok. Dessa små frön är rika på fibrer, nyttiga fettsyror och mineraler, en riktig skatt för kroppen. Mormor sa att linfrön hjälpte matsmältningen, gav energi och höll magen lugn.

Ett litet recept från mormors bok

I slutet av sitt kapitel om lin och linfrön hade mormor skrivit ned ett enkelt recept, något hon brukade göra till frukost eller när hon kände sig lite trött.

Mormors linfrögröt

  • 2 dl. Vatten.
  • 1 msk. Hela linfrön.
  • 1 nypa salt.
  • 1 skvätt mjölk. (Valfri)
  • Lite honung eller bär som topping.

Koka upp vattnet med linfröna och saltet. Låt sjuda på låg värme i ca. fem minuter, tills fröna sväller och gröten tjocknar. Servera med en liten skvätt mjölk och lite honung eller färska bär på toppen. En mjuk och näringsrik start på dagen, precis som mormor brukade starta sin dag.

Stensöta från mormors bok

Stensöta från mormors bok

Ylva

Det finns blad och växter i världen som bär på hemligheter och bland dem dansar stensötan med en särskild kraft. Jag minns hur min mormor, vars händer alltid doftade av jord och skog, brukade visa mig hur stensötan växte i skuggiga skogssluttningar. Hon kallade den “skogens karamell” för dess rot smakade så sött och milt, nästan som lakrits.

Mormors bok, fylld med anteckningar och små teckningar av växter, beskrev stensötans läkande egenskaper. Den användes för att lindra hosta, mjuka upp andningen och ge lindring åt en trött röst. Men för henne handlade det inte bara om bot, det var magin i att hämta den direkt från naturen, tacka växten och bära med sig lite av skogens visdom hem.

Hon lärde mig att när du böjer dig ner för att ta en liten bit av stensötans rot, ska du viska ett tack till jorden och låta växten veta att du kommer vårda den gåva den ger dig. Jag plockar sällan stensöta nu, men när jag ser den i skogens kant kan jag nästan höra mormors röst och det är som att hon är där bredvid mig.  För den som vill prova lite av stensötans magi, här är ett enkelt recept från hennes bok:

Mormors stensöts sirap

Du behöver:

  • En liten näve av stensötans rot, rengjord och försiktigt skrapad.
  • 3 dl. Vatten.
  • 2 dl. Honung.

Så här gör du:

  1. Koka stensötans rot i vatten i 10 minuter låt den sedan stå och dra under lock i ytterligare 15 minuter.
  2. Sila bort rötterna och rör ner honungen i det varma vattnet.
  3. Häll upp i en ren glasflaska och förvara i kylen.

Använd som en mild sirap för att mjuka upp halsen eller bara som en söt liten påminnelse om skogens gåvor.

Slånbärsbusken, mormors taggiga väktare vid skogsbrynet

Slånbärsbusken, mormors taggiga väktare vid skogsbrynet

Ylva

Det finns växter som inte bara växer, de vakar. De står där som gräns väsen, mellan världar, mellan årstider och mellan det vilda och det stilla. Slånbärsbusken var en sådan växt i min mormors värld och är det än idag i min. Med sina vassa taggar, blådaggiga bär och kraftfulla närvaro var den som en skyddande ande vid stigens slut.

En buske mellan världar

Slån blommar tidigt, redan i april, långt innan bladen kommer. De vita blommorna är som stjärnor i det ännu kalla landskapet, ett löfte om liv, men också en påminnelse om tålamod. För bären, de kommer inte förrän långt senare och de är sura, nästan omöjliga att äta innan frosten kysst dem. Det är just det som gör slånbären så speciella, de behöver mörker och kyla för att mogna, som om de visste att vissa smaker bara frigörs när vi gått igenom något.

Mormors magiska användning

I mormors gamla bok, den där som luktade lavendel, tobak och torra blad, fanns en sida vikt med hennes tunna handstil i kanten “Slån, skydd, uthållighet, övergång.” Hon använde slånbärsgrenar i sina skyddscirklar och lade bären på sitt altare under Samhain, då slöjan var som tunnast. Hon visste att slånbär inte bara var näring för kroppen, utan även för själen. Att de bär på styrkan att överleva vintern, att förvandla bitterhet till sötma med tiden.

Recept från mormors bok: Slånbärselixir för styrka och stillhet

Du behöver:

  • 5 dl. Slånbär plockade efter första frosten, eller lägg dem i frysen över natten.
  • 3 dl. Honung
  • 1 Flaska vodka eller brännvin
  • 1 liten bit torkad stjärnanis (valfritt)
  • 1 glasburk med lock.

Så här gör du:

  1. Skölj och krossa slånbären lätt med en träslev
  2. Lägg bären i burken tillsammans med stjärnanisen
  3. Häll över honung och sedan spriten
  4. Rör om varsamt och förslut burken
  5. Låt stå mörkt i 6-8 veckor. Skaka ibland och viska gärna en välsignelse
  6. Sila, häll på flaska och njut i små doser, gärna vid vintersolståndet eller som natt dryck för drömmar.
Malört, bitterhetens- och vägens väktare ur mormors bok

Malört, bitterhetens- och vägens väktare ur mormors bok

Ylva

Det fanns en särskild plats i mormors trädgård, eller kanske snarare i hennes vilda örtland, där malörten alltid fick växa ifred. Hon brukade säga att malörten inte var där för skönhetens skull, utan för sanningen. “Malörten är ingen inställsam växt,” sa hon med ögonen kisandes mot solen. “Men den visar vägen när du tappat smaken för vad som är sant.”

Malört är bitter, den bär med sig en smak som väcker, skakar och klargör. Den är inte till för de dagar då livet redan smakar honung, utan för de dagar då något behöver rensas ut. Den har varit en väktare av vägar, både kroppsliga och själsliga, i generationer.

I den andliga världen bär malörten med sig kraften av gränser och klarsyn. Den sägs stöta bort mörk energi och öppna det tredje ögat. En del använder den i drömfångare, andra i smudgestavar, men mormor hängde torkad malört över dörren på sensommaren för att minnas vem som får komma in och vem som får stanna kvar där ute.  Hon la också en liten bit i sin trumväska när hon skulle resa mellan världar. “För att inte förlora sig själv i andra människors skuggor,” brukade hon säga.

Medicinskt och kroppsligt är malört renande för magen, stärkande för matsmältningen och utrensande i sin verkan. Den bittra smaken får kroppen att vakna. Men det är också en ört man använder med vördnad, inte i överflöd, utan med eftertanke och respekt. Lite räcker långt.

Recept: Malörtsvatten för inre rening (ej för gravida och barn)

  • 2 dl. kokande vatten
  • 1 tesked torkad malört
  • Honung eller citron (valfritt)

Gör så här:

Lägg malörten i en kopp och häll över kokande vatten. Låt dra i fem minuter, inte längre. Sila noga. Drick en halv kopp sakta, gärna på fastande mage, men inte varje dag, högst ett par gånger i veckan under en kortare period.

Mormor brukade säga: “Det är inte alltid sötma som helar, ibland är det bitterheten som visar var det skaver.”

Malörten kommer inte för att smeka, den kommer för att väcka, men för den som lyssnar med hjärtat, kan malörten bli en trofast följeslagare i tider av prövning, utrensning och nyorientering. Så nästa gång du står där och känner att något är för mycket, kanske det inte är mer du behöver än malörtens väg, som är att ta bort det som är falskt, för att ge plats åt det som är sant.

Enen, vägvisaren i mormors bok

Enen, vägvisaren i mormors bok

Ylva

Mormor brukade kalla enen för den vaksamma väktaren. Hon sa att enen inte bara skyddade mot sjukdom och onda ögon, den rensade även tankar och visade oss vägen när vi gått vilse i själen.

Jag minns hur hon samlade in några grenar med vördnad, barfota i daggvått gräs. Hon tände dem långsamt över elden, medan hon trummade mjukt med fingrarna på sin trumma. Röken steg upp, dansade i spiraler mot skyn och hon viskade: “Enen visar vägen till det sanna i dig. När du inte vet vad som är din röst, fråga enen.”

Hon brukade också säga att enbären bar på solen, de mognade långsamt, över flera år och visste värdet av tålamod. “Det du sår nu, de bär frukt när du är redo, inte när du stressar,” brukade hon säga medan hon mortlade de blåsvarta bären i sin stenskål.

Enen är både fysisk och andlig. Den rensar energifält, renar hemmet, skyddar drömmar och stärker kroppen. Men bara om du närmar dig den med respekt.

Mormors eninfuserade skogsdryck (för rensning, klarhet och kraft)

  • 1 Tesked krossade torkade enbär (eller färska om du har tillgång)
  • 1 Liten kvist färsk rosmarin
  • Några torkade ringblommor (för värme och glädje)
  • 1 tunn skiva ekologisk citron
  • 2 dl hett vatten
  1. Mortla försiktigt enbären, frigör doften och kraften.
  2. Lägg alla örter och citron i en kopp.
  3. Häll på hett vatten och låt det dra i 10 minuter under lock
  4. Sila och drick med närvaro. Känn hur klarheten stiger upp genom dig, som sol genom barrskog. Drick den när du behöver se klart, fatta beslut eller bara återvända hem till dig själv.

Enen lär oss tålamod, den lär oss skydd, den lär oss styrkan i att stå stadigt, även när vinden viner.

Salvia, växten som viskar med andarna (ur mormors bok)

Salvia, växten som viskar med andarna (ur mormors bok)

Ylva

Salvia var en av mormors mest använda örter. Hon brukade säga att salvia inte bara renar luften, utan även tankarna.  Hon kallade den ibland för “Den visa kvinnans andetag”, för hon menade att varje gång du tänder salvia, öppnar du en dörr till det inre rummet där andarna bor, de goda, de gamla och de som vill dig väl.

Jag minns hur hon stod där, med sitt slitna förkläde och knuten i nacken och smulade torkade blad i en skål av lera. Röken slingrade sig som silverband i rummet och hon viskade sina ord till elden: “Du behöver inte se andevärlden,” sa hon, “bara känna när den kommer närmare.”

Salvia har använts i århundraden i många traditioner. Från medelhavets klosterträdgårdar till urfolkens heliga ceremonier. För mormor var det aldrig bara ett verktyg, det var en vän, en väktare och en kanal mellan världar.

Hon brukade säga att när livet kändes rörigt, när huset bar på för mycket tung energi, eller när drömmarna blev oroliga, då var det dags att låta salvian tala. Men hon använde den inte bara som rökelse. I hennes bok fanns också recept, sådana som blandade magi och vardag i samma gryta. Här är ett av dem.

Klarhetens te, från mormors bok

  • 1 tsk. Torkad salvia (gärna egen plockad och varsamt torkad)
  • 1 tsk. Citronmeliss
  • 1 liten bit färsk ingefära
  • 2 skivor ekologisk citron
  • 2 dl. Kokande vatten
  • 1 sked honung (Valfritt)

Gör så här:

Lägg örterna, ingefäran och citron skivorna i en kopp. Häll över kokande vatten och låt dra i 7-10 minuter under ett fat eller lock. Sila och tillsätt honung om du vill. Drick långsamt, gärna i stillhet och känn hur kroppen landar och sinnet blir klarare.

Rödklöverns ande, ur mormors bok

Rödklöverns ande, ur mormors bok

Ylva

I min mormors slitna bok, där sidorna doftar både kåda och trumrök, står det om rödklöverns själ. Inte bara som en växt på ängen, utan som en budbärare från Moder Jord, med hjärtats stilla viskning i varje kronblad.

Rödklövern växer ofta där marken vilar. Hon vänder sitt ansikte mot solen och låter vinden leka med hennes mjuka huvud. Mormor sa att rödklövern inte bara är en blomma, hon är en påminnelse om att det finns läkedom i det enkla, i det som växer precis bredvid våra bara fötter. “När någon förlorat riktningen i hjärtat, ska hon dricka rödklöver”, brukande mormor säga.

Rödklöverns andemening är rening och återkoppling till din feminina kraft, till cyklerna i kroppen och naturen. Den löser upp inre spänningar, öppnar hjärtat varsamt och hjälper till att frigöra det som fastnat i sorgens eller förnekelsens skuggor. Hon bär ett djupt, mjukt mod, att släppa taget, att läka från insidan.

Mormors användning av rödklöver

  • Som te, för att rena kroppen, lugna tankar och stärka intuitionen.
  • Som salva, blandad med bivax och lavendel, för att lindra hudbesvär och ge mjukhet åt torr hud.
  • Som rituell ört, i små knippen som lades under kudden vid fullmåne, för att få vägledning i drömmar.

Recept från mormors bok: Rödklöver te för hjärtats läkedom

Du behöver:

  • 1 dl torkade rödklöverblommor
  • 3 blad citronmeliss
  • 1 tsk Honung (valfritt)
  • 3 dl hett vatten

Gör så här:

  1. Lägg rödklövern och citronmelissen i en kopp eller tekanna
  2. Häll över hett vatten (ej kokande) och låt dra i 7-10 minuter
  3. Sila, söta med lite honung om du vill och drick i stillhet.

Drick när hjärtat känns tungt eller när du behöver komma hem till dig själv igen. Drick  gärna vid skymning eller gryning, då slöjorna mellan världarna är som tunnast.

Mormors bok om tallen, kåda, kraft och gamla recept från skogens själ

Mormors bok om tallen, kåda, kraft och gamla recept från skogens själ

Ylva

Min mormors handskrivna bok ligger som ett trädens hjärtslag i min hand. Varje sida bär på spår av hennes visdom, samlad genom år av vandringar, samtal med skogen och uråldriga riter som hon förde vidare med ömhet och få träd återkommer så ofta i hennes anteckningar som tallen,  detta ståtliga, doftande väsen som ger av sin kåda, sin bark och sitt hjärta.

Kåda, skogens guld

Tallkåda har använts i generationer som läkeväxt, antiseptiskt balsam, skydd mot onda energier och som grund i många huskurer. Mormor kallade den för skogens salva.

Hon använde färsk kåda i:

  • Sår läkning
  • Vid inflammationer (exempelvis stick och svullnader)
  • Mot eksem och självsprickor
  • I rituella reningar (som vid eldar och trumresor)

Kådan samlades alltid med vördnad, endast från träd som erbjöd den frivilligt, aldrig genom att skada.

Terpentin och tjära, urtida kunskap

Från kådan kunde man, genom försiktig upphettning och destillering göra terpentin, som mormor använde både till rengöring av verktyg och som del i husapoteket. Den fick aldrig användas utan respekt och hon var noga med att späda ut den rätt, eller använda den som bas i salvor mot svårare hudutslag.

Tjäran däremot, fick man fram genom att hetta upp stubbar och kådrika rötter i en täckt grop (eller senare i tunna), så att tjäran droppade ner.

Den användes av mormor till:

  • Att täta skor, korgar och båtar
  • Som skydd mot fukteksem på djur
  • Blandad med fett till salvor vid klåda och hårbotten besvär
  • Ibland även i andligt syfte som beskydd

Recept från mormors bok: Tjär- och kådsalva för hud och själ

  • 1 dl bivax
  • 2 msk tallkåda
  • 1 tsk ren trätjära
  • 1 dl Ekolgisk olivolja
  • (ev. några droppar eterisk olja av tall eller enbär för doft)

Gör så här:

  1. Smält bivaxet och kådan i ett vattenbad
  2. Tillsätt olivolja, rör långsamt
  3. När allt smält samman, rör i trätjäran
  4. Häll upp i rena burkar, låt stelna med lock löst på
  5. Använd på självsprickor, torr hud, nariga händer, klåda och för att stärka din kontakt med jordens kraft.

 

Mormors bok och granskottens magi

Mormors bok och granskottens magi

Ylva

Ibland när jag bläddrar i min mormors slitna, handskrivna bok, känns det som om jag håller hela hennes själ i mina händer. Sidorna doftar svagt av gammal rökelse, jord och solvarma örter. Här, bland runor och recept finner jag inte bara hennes kunskap, jag finner ett arv av visdom, kärlek och helighet.

En av de växter hon ofta återvände till i sina anteckningar är granskottet, de små, ljusgröna knopparna som spricker fram i skogarna om våren. Granskott är som moder jords egen gåva till oss, en explosion av livskraft precis när världen håller andan mellan vår och sommar. I varje litet skott pulserar ny energi, näring och läkande kraft.

Granskottens spirituella och helande egenskaper

Granskott bär solens och jordens energi i sina mjuka barr. De symboliserar återfödelse, rening och vägledning. När vi tar till oss granskott, i te, salva eller sirap, låter vi också vår egen energi få vakna och rena sig från vinterns tunga slöjor.

Spirituellt hjälper granskott oss att:

  • Släppa gamla mönster och öppna oss för nya vägar.
  • Rena kroppen från stagnation och trötthet.
  • Jorda oss samtidigt som vi expanderar mot ljuset.
  • Stärka vår kontakt med naturväsen och skogens väktare.

Mormor brukade säga: “Ett granskott i din hand, är som en viskning från skogens hjärta, det påminner dig om vem du är.”

Vad granskott är bra för (på ett mer kroppsligt plan)

  • Hosta och luftvägsproblem: De innehåller eteriska oljor som kan lindra slem och irritation.
  • Inflammation och immunförsvar: De är rika på C-vitamin och stärker kroppens naturliga motståndskraft.
  • Trötthet och utmattning: De ger ny energi och livskraft, perfekt efter långa mörka månader.
  • Hudvård: Deras renande egenskaper kan lindra hudproblem och påskynda läkning.

Recept: Mormors granskottssirap

En enkel magisk sirap som fångar skogens väsen i en flaska.

Du behöver:

  • 2-3 nävar, färska, ljusgröna granskott (plocka med respekt och tacksamhet.)
  • Råsocker eller honung
  • En glasburk

Gör så här:

  1. Lägg ett lager granskott i en ren glasburk
  2. Täck skotten med ett lager råsocker eller ringla honung över
  3. Varva lager på lager tills burken är full
  4. Ställ burken ljust men inte i direkt sol i cirka 2-3 veckor
  5. Skaka burken försiktigt då och då
  6. När skotten har släppt sin vätska och sockret smält, sila av och häll sirapen i ren flaska

Sirapen kan du använda vid halsont, för att stärka kroppen vid förkylning, eller bara som en helig droppe på morgonen, en påminnelse om skogens eviga kraft.