Samhain, sabbaten, där mörkret inte skrämmer, utan omfamnar. En tid då slöjan mellan världarna blir så tunn att vi nästan kan höra våra förfäder viska i vinden. En uråldrig natt av eld, minnen, stillhet och magi. Här tar året sitt sista andetag innan det föds på nytt.
För mig är Samhain något heligt. Inte skrämmande, inte dystert, utan djupt, kraftfullt och fullt av kontakt. Det är nu jag verkligen känner att mina guider, mina andliga vänner och de som gått före, kommer närmare. Jag ställer fram ett litet altare, tänder ljus för dem jag älskat. Lägger ett äpple för de hungriga själarna.
Min mormor och Samhain
Min mormor, den samiska kvinnan med händer av jord och hjärta av eld. Kallade det inte Samhain. Hon sa bara: “Nu går vi in i de dödas tid.”
Hon brukade tända en eld eller ett stort ljus och ställa ut bröd och bär på en liten träskiva ute i skogen. Hon sa att de som gått före behövde näring, precis som vi och att skogen tog emot dem som gamla vänner.
Hon var aldrig rädd för döden. Hon pratade med sina bortgångna varje höst, med värme, med vördnad och när jag frågade om det verkligen fungerade, log hon bara och sa: “Du vet redan svaret, lilla vän. Du känner när de är här.”
Samhain påminner oss om att döden är inte slutet, det är en övergång och i det mörka finns en vila. En chans att förnya, att lyssna och att minnas.