Imbolc är den första av årets åtta sabbater i det Wiccanska årshjulet. Den infaller kring den första och andra februari, när vintern fortfarande håller landskapet i sitt grepp, men när ljuset börjar återvända och jorden så smått vaknar ur sin vila. Det är en högtid för rening, nystart och hopp, en påminnelse om att något nytt alltid spirar, även mitt i det som verkar stilla och kallt.
Imbolc bär i sig fröet till våren, även om det ännu ligger dolt under jord. Det är en tid att rensa ut det gamla, både i våra hem och i våra hjärtan och ge plats för det som vill gro.
När jag tänker på Imbolc, tänker jag ofta på min mormor. Hon var ingen som följde sabbaterna i ord, men hennes liv andades samma rytm. Runt den här tiden på året brukade hon gå ut i sin lilla bod och börja sortera. Gamla glasburkar, urblekta lappar, torkade örter. Hon gick med händerna i jorden redan innan tjälen släppt, mumlade för sig själv och lyssnade på vinden. Hon sa att man måste känna efter vad som är på väg att födas inte bara i naturen, utan i sig själv.
Mormor brukade tända ett ljus varje morgon i februari och säga att man inte ska vara rädd för förändring när ljuset är på väg. Hon tog det som en personlig skyldighet att sopa rent i sin stuga och rensa bland sina tankar. “Man kan inte bära gamla grubblerier in i det nya året”, sa hon. ” Då växer de in i fröna.”
Så Imbolc är för mig både en uråldrig sabbat och en levd erfarenhet. Det är gudinnan Brigid som vakar, men också mormor som står i snön med bara händer och känner på vinden. Det är minnet av att varje liten eld vi tänder, varje tanke vi renar, varje sak vi släpper taget om, det är början på något större.
Kanske behöver du inte tända ett helt altare eller lära dig gamla ritualer. Kanske räcker det att du idag tänder ett ljus och frågar dig själv. Vad är på väg att gro i mig? Vad vill jag ge plats till? Sen lyssnar du, precis som mormor gjorde.