Litha, sommarsolståndet, den punkt på året då solen står som högst och dagen är som längst. Det är en tid för kraft, glöd, blomning och skördens första löften. I det wiccanska årshjulet är detta högtiden då vi firar ljuset i sin fulla prakt, men också börjar ana den stundande återgången till mörker. Allt är i balans en kort stund, innan hjulet långsamt vänder.
Inom Wicca är Litha en tid att ära solen, elden och livskraften. Det är nu man tänder eldar för att förstärka det goda, samla energi och fira livet som pulserar genom varje levande varelse. Många samlar örter just denna natt, eftersom det sägs att de har sin största kraft nu. Portarna mellan världarna står på glänt, naturväsendena dansar och det sägs att den som lyssnar riktigt noga kan höra slogens hemligheter.
Då tänker jag på min mormor. Hon firade aldrig något hon kallade Litha, men hon visste. Hon visste när dagen var som längst. Hon gick upp tidigt och la blommor i vatten. Hon bad solen värma hennes kål, potatis och bönor. Hon torkade örter i sitt lilla förråd och sa att “nu tar de in kraften, för solen pratar med dem nu.” Hon talade inte om ritualer i någon större mening, men hon levde dem. Med varsamma händer och respekt för årstidernas gång.
Min mormor brukade också sätta sig i stillhet den kvällen. Inte för att fira med stor fest, utan för att tacka. För livet, för jorden och för tiden som gav henne ännu en blomning. Hon tände alltid ett ljus, även om solen fortfarande lyste. “Eldens sken ska möta solens”, sa hon, “då vet jag att mitt hjärta är vaket.”
Så för mig är Litha både det gamla och det nya. Det är ritualerna jag gör i cirkeln med mina egna symboler och det är min mormors stilla visdom i kvällsluften. Det är elden i marken och elden i hjärtat. Det är blomsterkransar och jordiga fingrar. Det är mitt sätt och det var hennes. Två vägar, samma känsla.
Låt Litha påminna dig om allt som blommar inom dig och glöm inte att tacka för det du redan fått. Låt solen lysa på både det du visar och det du gömt.