Author: Ylva

Rödklöverns ande, ur mormors bok

Rödklöverns ande, ur mormors bok

Ylva

I min mormors slitna bok, där sidorna doftar både kåda och trumrök, står det om rödklöverns själ. Inte bara som en växt på ängen, utan som en budbärare från Moder Jord, med hjärtats stilla viskning i varje kronblad.

Rödklövern växer ofta där marken vilar. Hon vänder sitt ansikte mot solen och låter vinden leka med hennes mjuka huvud. Mormor sa att rödklövern inte bara är en blomma, hon är en påminnelse om att det finns läkedom i det enkla, i det som växer precis bredvid våra bara fötter. “När någon förlorat riktningen i hjärtat, ska hon dricka rödklöver”, brukande mormor säga.

Rödklöverns andemening är rening och återkoppling till din feminina kraft, till cyklerna i kroppen och naturen. Den löser upp inre spänningar, öppnar hjärtat varsamt och hjälper till att frigöra det som fastnat i sorgens eller förnekelsens skuggor. Hon bär ett djupt, mjukt mod, att släppa taget, att läka från insidan.

Mormors användning av rödklöver

  • Som te, för att rena kroppen, lugna tankar och stärka intuitionen.
  • Som salva, blandad med bivax och lavendel, för att lindra hudbesvär och ge mjukhet åt torr hud.
  • Som rituell ört, i små knippen som lades under kudden vid fullmåne, för att få vägledning i drömmar.

Recept från mormors bok: Rödklöver te för hjärtats läkedom

Du behöver:

  • 1 dl torkade rödklöverblommor
  • 3 blad citronmeliss
  • 1 tsk Honung (valfritt)
  • 3 dl hett vatten

Gör så här:

  1. Lägg rödklövern och citronmelissen i en kopp eller tekanna
  2. Häll över hett vatten (ej kokande) och låt dra i 7-10 minuter
  3. Sila, söta med lite honung om du vill och drick i stillhet.

Drick när hjärtat känns tungt eller när du behöver komma hem till dig själv igen. Drick  gärna vid skymning eller gryning, då slöjorna mellan världarna är som tunnast.

Mormors bok om tallen, kåda, kraft och gamla recept från skogens själ

Mormors bok om tallen, kåda, kraft och gamla recept från skogens själ

Ylva

Min mormors handskrivna bok ligger som ett trädens hjärtslag i min hand. Varje sida bär på spår av hennes visdom, samlad genom år av vandringar, samtal med skogen och uråldriga riter som hon förde vidare med ömhet och få träd återkommer så ofta i hennes anteckningar som tallen,  detta ståtliga, doftande väsen som ger av sin kåda, sin bark och sitt hjärta.

Kåda, skogens guld

Tallkåda har använts i generationer som läkeväxt, antiseptiskt balsam, skydd mot onda energier och som grund i många huskurer. Mormor kallade den för skogens salva.

Hon använde färsk kåda i:

  • Sår läkning
  • Vid inflammationer (exempelvis stick och svullnader)
  • Mot eksem och självsprickor
  • I rituella reningar (som vid eldar och trumresor)

Kådan samlades alltid med vördnad, endast från träd som erbjöd den frivilligt, aldrig genom att skada.

Terpentin och tjära, urtida kunskap

Från kådan kunde man, genom försiktig upphettning och destillering göra terpentin, som mormor använde både till rengöring av verktyg och som del i husapoteket. Den fick aldrig användas utan respekt och hon var noga med att späda ut den rätt, eller använda den som bas i salvor mot svårare hudutslag.

Tjäran däremot, fick man fram genom att hetta upp stubbar och kådrika rötter i en täckt grop (eller senare i tunna), så att tjäran droppade ner.

Den användes av mormor till:

  • Att täta skor, korgar och båtar
  • Som skydd mot fukteksem på djur
  • Blandad med fett till salvor vid klåda och hårbotten besvär
  • Ibland även i andligt syfte som beskydd

Recept från mormors bok: Tjär- och kådsalva för hud och själ

  • 1 dl bivax
  • 2 msk tallkåda
  • 1 tsk ren trätjära
  • 1 dl Ekolgisk olivolja
  • (ev. några droppar eterisk olja av tall eller enbär för doft)

Gör så här:

  1. Smält bivaxet och kådan i ett vattenbad
  2. Tillsätt olivolja, rör långsamt
  3. När allt smält samman, rör i trätjäran
  4. Häll upp i rena burkar, låt stelna med lock löst på
  5. Använd på självsprickor, torr hud, nariga händer, klåda och för att stärka din kontakt med jordens kraft.

 

Mormors bok och granskottens magi

Mormors bok och granskottens magi

Ylva

Ibland när jag bläddrar i min mormors slitna, handskrivna bok, känns det som om jag håller hela hennes själ i mina händer. Sidorna doftar svagt av gammal rökelse, jord och solvarma örter. Här, bland runor och recept finner jag inte bara hennes kunskap, jag finner ett arv av visdom, kärlek och helighet.

En av de växter hon ofta återvände till i sina anteckningar är granskottet, de små, ljusgröna knopparna som spricker fram i skogarna om våren. Granskott är som moder jords egen gåva till oss, en explosion av livskraft precis när världen håller andan mellan vår och sommar. I varje litet skott pulserar ny energi, näring och läkande kraft.

Granskottens spirituella och helande egenskaper

Granskott bär solens och jordens energi i sina mjuka barr. De symboliserar återfödelse, rening och vägledning. När vi tar till oss granskott, i te, salva eller sirap, låter vi också vår egen energi få vakna och rena sig från vinterns tunga slöjor.

Spirituellt hjälper granskott oss att:

  • Släppa gamla mönster och öppna oss för nya vägar.
  • Rena kroppen från stagnation och trötthet.
  • Jorda oss samtidigt som vi expanderar mot ljuset.
  • Stärka vår kontakt med naturväsen och skogens väktare.

Mormor brukade säga: “Ett granskott i din hand, är som en viskning från skogens hjärta, det påminner dig om vem du är.”

Vad granskott är bra för (på ett mer kroppsligt plan)

  • Hosta och luftvägsproblem: De innehåller eteriska oljor som kan lindra slem och irritation.
  • Inflammation och immunförsvar: De är rika på C-vitamin och stärker kroppens naturliga motståndskraft.
  • Trötthet och utmattning: De ger ny energi och livskraft, perfekt efter långa mörka månader.
  • Hudvård: Deras renande egenskaper kan lindra hudproblem och påskynda läkning.

Recept: Mormors granskottssirap

En enkel magisk sirap som fångar skogens väsen i en flaska.

Du behöver:

  • 2-3 nävar, färska, ljusgröna granskott (plocka med respekt och tacksamhet.)
  • Råsocker eller honung
  • En glasburk

Gör så här:

  1. Lägg ett lager granskott i en ren glasburk
  2. Täck skotten med ett lager råsocker eller ringla honung över
  3. Varva lager på lager tills burken är full
  4. Ställ burken ljust men inte i direkt sol i cirka 2-3 veckor
  5. Skaka burken försiktigt då och då
  6. När skotten har släppt sin vätska och sockret smält, sila av och häll sirapen i ren flaska

Sirapen kan du använda vid halsont, för att stärka kroppen vid förkylning, eller bara som en helig droppe på morgonen, en påminnelse om skogens eviga kraft.

Mormors bok och ringblommans kraft, en hyllning till det handskrivna arvet

Mormors bok och ringblommans kraft, en hyllning till det handskrivna arvet

Ylva

Det finns en bok i mitt hem som inte liknar någon annan. En bok som doftar svagt av torkade blad, bivax och historier från en kvinnas hand. Det är min mormors handskrivna bok, ett tjockt häfte med gulnade blad, fylld av recept, örter och noteringar från skogen och små viskningar från tiden då hon ännu gick i bland oss.

Min mormor var shaman, vandrare och väktare av kunskap. Hon skrev inte för världen, hon skrev för oss som kom efter och ibland när jag saknar henne som mest, öppnar jag hennes bok och hör henne igen. Ibland skrattar hon, ibland viskar hon alvarligt, men hon är alltid där.

Ringblomma, solens lilla väktare

Ett av de mest återkommande växterna i hennes bok är ringblomma (Calendula officinalis) Hon kallade den solens väktarblomma och jag förstår varför. Den blommar länge, tål väder och vind och sprider sitt ljus när andra blommor vissnar.

Här är några av användningsområdena jag samlat från hennes bok och från min egen erfarenhet.

Sårläkning och hudvård

Ringblomma är djupt läkande för huden, den lindrar eksem, brännsår, insektsbett, torr hud och självsprickor. Ringblomssalva fanns alltid i mormors ficka.

Inre rening

I te form stärker den levern, lindrar mensvärk och magbesvär. Mormor brukade säga: “Ringblomma städar på insidan.”

Spirituell kraft

Hon använde blomman i reningsbad, vid ceremonier och som skyddande ört i trösklar och dörrposter. Den bar med sig både ljus och lugn.

Färg och glädje 

Torkade kronblad blev till vackra dekorationer i ritualer, eller blandades med salt i små offergåvor till naturväsen.

Recept: Mormors ringblommesalva

Det här receptet har jag gjort många gånger, med mormors röst i hjärtat:

Du behöver:

  1. 2 dl torkade ringblommor (Helst egen plockade)
  2. 2,5 dl Ekologisk kallpressad olivolja (eller mandelolja)
  3. 20g bivax
  4. En värmetålig glasburk med lock
  5. Ett kärl för vattenbad

Så här gör du:

  1. Lägg ringblommorna i en glasburk och häll över oljan
  2. Ställ burken i ett vattenbad på svag värme i ca. 2 timmar (eller låt stå i ett soligt fönster i tre dagar)
  3. Sila av blommorna med en silduk
  4. Smält bivaxet försiktigt i ett nytt vattenbad
  5. Häll i den silade oljan och rör om tills det smälter samman
  6. Häll upp i rena burkar. Låt svalna helt innan du sätter på lock

Bra för:

  • Torra händer och fötter
  • Eksem och narig hud
  • Bebisars röda rumpor
  • Efter rakning eller sol
  • Allmän själavård. Smörj in dig med närvaro

Avslutande viskningar från mormor:

“Lägg kraft i händerna när du rör om. En salva blir aldrig bättre än närvaron i stunden.”

 

Yule, sabbaten som bär ljuset i mörkret

Yule, sabbaten som bär ljuset i mörkret

Ylva

När vintern omsluter jorden med sin stillhet och det mörka är som djupast, då kommer Yule. Det är vintersolståndet, årets längsta natt, men också porten till ljusets återkomst. Solen föds på nytt och det är en tid då vi firar hoppet, spirande gnistor av framtid och återfödelse.

Yule, infaller kring den 21 december och i den gamla visdomen från våra förmödrar var detta inte bara en astronomisk händelse, det var en magisk tidpunkt då världen höll andan. Det var stunden mellan andetagen, mellan död och liv, vila och rörelse.

Min mormor, som bar årstidernas rytm i sitt hjärta, brukade säga att vintern inte var död, utan dröm. Hon tände ljus i fönstren och spred granris över tröskeln för att skydda mot det som ville in när världen var som tunnast. Hon lade äpplen och bröd på bordet till andar och naturväsen och hon viskade alltid tyst till elden: “Välkommen tillbaka, ljus.” Hon hade inga stora ritualer, men hon levde Yule, med stor tacksamhet, med doften av apelsiner och kryddor, med ett öga för drömmar och budskap i natten.

När vi firar Yule i modern tid kanske vi inte tänder samma eldar som förr, men vi kan fortfarande hedra dess kraft. Kanske genom att dra oss undan en stund, tända ett ljus och lyssna till vårt inre.

Samhain, när slöjorna blir tunna och andar viskar

Samhain, när slöjorna blir tunna och andar viskar

Ylva

Samhain, sabbaten, där mörkret inte skrämmer, utan omfamnar. En tid då slöjan mellan världarna blir så tunn att vi nästan kan höra våra förfäder viska i vinden. En uråldrig natt av eld, minnen, stillhet och magi. Här tar året sitt sista andetag innan det föds på nytt.

För mig är Samhain något heligt. Inte skrämmande, inte dystert, utan djupt, kraftfullt och fullt av kontakt. Det är nu jag verkligen känner att mina guider, mina andliga vänner och de som gått före, kommer närmare. Jag ställer fram ett litet altare, tänder ljus för dem jag älskat. Lägger ett äpple för de hungriga själarna.

Min mormor och Samhain

Min mormor, den samiska kvinnan med händer av jord och hjärta av eld. Kallade det inte Samhain. Hon sa bara: “Nu går vi in i de dödas tid.”

Hon brukade tända en eld eller ett stort ljus och ställa ut bröd och bär på en liten träskiva ute i skogen. Hon sa att de som gått före behövde näring, precis som vi och att skogen tog emot dem som gamla vänner.

Hon var aldrig rädd för döden. Hon pratade med sina bortgångna varje höst, med värme, med vördnad och när jag frågade om det verkligen fungerade, log hon bara och sa: “Du vet redan svaret, lilla vän. Du känner när de är här.”

Samhain påminner oss om att döden är inte slutet, det är en övergång och i det mörka finns en vila. En chans att förnya, att lyssna och att minnas.

Mabon, Skördens vila och själens balans

Mabon, Skördens vila och själens balans

Ylva

När höstdagjämningen sveper in över landskapet och dag och natt möts i en stilla dans av jämlikhet, då står vi vid tröskeln till Mabon, den andra skördefesten i årshjulet. Det är en tid för reflektion, tacksamhet och inre balans. Naturen börjar dra sig tillbaka, precis som vi bjuds in till att vända oss inåt och landa i det vi har odlat, både ute och inne.

Mabon är för mig en viskning från jorden som säger: ” Du har gjort ditt, vila nu och se vad du har burit fram.” Det är också en tid då jag känner mormor extra starkt omkring mig. Hon brukade säga att “det är på hösten du ser om något du planterat verkligen tog rot.” Då menade hon både i jorden och i hjärtat.

Hon hade en egen nästan gammalmodig men själfull ceremoni, där hon gick barfota över trädgården för att säga tack. Hon höll händerna över potatisblasten och pratade med rotfrukterna, “de lyssnar bättre än folk”, sa hon ibland och log och vet ni, jag tror hon hade rätt.

Jag firar Mabon genom att tända ljus i jordiga färger, bjuda in guiderna, tacka moder jord och plocka upp mina egna skördar, inte bara örter och tomater, utan också de inre frön som jag sått på våren. Mabon handlar inte bara om höst, det handlar om själens jämvikt, om att hitta mitten i kaoset och att våga vila i att allt förändras.

Mormor brukade säga: “Du måste kunna gå barfota in i hösten också, annars har du inte gjort sommarens arbete rätt.” Detta sitter kvar i mig. Hon bar sin visdom i jorden, i tystnaden och i händerna. Jag bär den i mina kort, i min trumma och i min förmåga att lyssna inåt. Kanske är det just det som är Mabon, att komma ihåg och att komma hem.

Lammas/Lughnasadh, en sabbat om tacksamhet och skörd

Lammas/Lughnasadh, en sabbat om tacksamhet och skörd

Ylva

När den gyllene augustisolen börjar sjunka något lägre på himmelen firas den första skördefesten i årshjulet, Lammas även kallad Lughnasadh. Det är en sabbat fylld av tacksamhet, reflektion och vördnad inför den första skörden. Vi hedrar moderjord som ger och vi blickar inåt och ser vad vi själva har sått, i våra liv, i våra relationer och i vår andliga utveckling.

Lammas är en gammal term som syftar på brödoffer till andar och gudar. Detta var en tid då man samlades för att fira, tävla, byta varor och be om välsignelse inför den kommande hösten. Även idag kan vi uppleva detta genom att baka vårt eget bröd, reflektera över våra framgångar och över det som vi ännu vill odla klart innan vilans tid kommer.

Min mormor, som inte kallade det Lammas eller Lughnasadh, levde ändå helt i takt med den gamla rytmen. När hon kände hur sommaren långsamt mognade mot sitt slut, började hon plocka in örter, samla bär, torka växter och tala stilla med naturen. Hon brukade säga: “Det du tackar för, kommer tillbaka till dig.” Det var hennes enkla, men kraftfulla ritual.

Istället för att offra bröd till någon gud, bakade hon en limpa till någon granne som behövde uppmuntran. Det var hennes sätt att ge tillbaka. Även om hon inte pratade om sabbater, så levde hon efter dem. Hon visste när det var dags att släppa taget om vissna tankar och när det var dags att skörda sin inre styrka.

Lammas är en påminnelse om att livet är cykliskt. Att allt vi planterar, i tankar eller handling tillslut bär frukt, om vi vårdar det. Det är en tid att vara stolt, att känna tacksamhet och att blicka framåt.

Litha, midsommarsabbaten och min mormors eld i hjärtat

Litha, midsommarsabbaten och min mormors eld i hjärtat

Ylva

Litha, sommarsolståndet, den punkt på året då solen står som högst och dagen är som längst. Det är en tid för kraft, glöd, blomning och skördens första löften. I det wiccanska årshjulet är detta högtiden då vi firar ljuset i sin fulla prakt, men också börjar ana den stundande återgången till mörker. Allt är i balans en kort stund, innan hjulet långsamt vänder.

Inom Wicca är Litha en tid att ära solen, elden och livskraften. Det är nu man tänder eldar för att förstärka det goda, samla energi och fira livet som pulserar genom varje levande varelse. Många samlar örter just denna natt, eftersom det sägs att de har sin största kraft nu. Portarna mellan världarna står på glänt, naturväsendena dansar och det sägs att den som lyssnar riktigt noga kan höra slogens hemligheter.

Då tänker jag på min mormor. Hon firade aldrig något hon kallade Litha, men hon visste. Hon visste när dagen var som längst. Hon gick upp tidigt och la blommor i vatten. Hon bad solen värma hennes kål, potatis och bönor. Hon torkade örter i sitt lilla förråd och sa att “nu tar de in kraften, för solen pratar med dem nu.” Hon talade inte om ritualer i någon större mening, men hon levde dem. Med varsamma händer och respekt för årstidernas gång.

Min mormor brukade också sätta sig i stillhet den kvällen. Inte för att fira med stor fest, utan för att tacka. För livet, för jorden och för tiden som gav henne ännu en blomning. Hon tände alltid ett ljus, även om solen fortfarande lyste. “Eldens sken ska möta solens”, sa hon, “då vet jag att mitt hjärta är vaket.”

Så för mig är Litha både det gamla och det nya. Det är ritualerna jag gör i cirkeln med mina egna symboler och det är min mormors stilla visdom i kvällsluften. Det är elden i marken och elden i hjärtat. Det är blomsterkransar och jordiga fingrar. Det är mitt sätt och det var hennes. Två vägar, samma känsla.

Låt Litha påminna dig om allt som blommar inom dig och glöm inte att tacka för det du redan fått. Låt solen lysa på både det du visar och det du gömt.

Beltane, eldens sabbat och mormors visdom

Beltane, eldens sabbat och mormors visdom

Ylva

Beltane är en av de mest eldiga och passionerade högtiderna i det wiccanska årshjulet. Den infaller natten mellan 30 april och 1 maj och markerar övergången från vår till sommar. Det är en tid för eld, kärlek, fertilitet och kreativitet. Naturen sprakar av livskraft och energin är het, intensiv och fylld av möjligheter. Eldarna tänds för att hylla solen och eldens kraft att skydda och förnya.

Traditionellt dansas det kring majstången och eldar tänds för att rena och välsigna. Man hoppar över elden för lycka och fruktbarhet och växter som rönn och hagtorn används för att skydda hemmet och skapa magiska skyddscirklar.

Men som med alla sabbater ser jag alltid tillbaka på min mormors sätt att närma sig dessa magiska högtider. För henne handlade Beltane inte bara om fest och glädje utan också om en innerlig respekt för naturens krafter. Hon talade om elden som både skapare och förstörare, en kraft som kan värma och lysa upp, men också bränna och förgöra om den behandlas vårdslöst. Mormor brukade tända en liten eld eller ett ljus, aldrig stort och bullrigt och hon bad stillsamt om beskydd för familjen och styrka för att övervinna hinder.

Hon plockade blommor från ängen och band kransar, men det var aldrig bara för skönhetens skull. Varje växt och blomma hade en betydelse, prästkrage för klarhet, timjan för mod och rölleka för beskydd. När hon smyckade sitt hår med dessa växter var det som att kliva in i en värld där naturens energi blev ett med henne.

Medan många under Beltane firar lust, kärlek och passion på ett stormande vis, lärde mormor mig att passion är något djupt och stilla, en eld som kan brinna starkt men ändå lugnt. Att hitta sin inre eld och låta den lysa väg är lika viktigt som att dansa under månen.

Så när jag nu tänder mitt ljus för Beltane och låter dess låga dansa, tänker jag på mormor och den visdom hon förde vidare. Elden påminner mig om att livet är föränderligt, att passion och kärlek är starka krafter som för oss framåt. Låt Beltane vara en tid för att finna din inre eld och låta den lysa starkt, oavsett hur vinden blåser.