När schamanen andas visdom är det som om världen stannar upp för ett ögonblick. Det är inte orden i sig som bär kraften, utan energin bakom dem. Den där stilla, uråldriga pulsen som känns som om den kommer från både jorden och stjärnorna samtidigt. För mig är det som att schamanens andetag öppnar en dörr inåt, en plats där intuitionen får tala klarare än tanken.
Schamanens visdom är aldrig påtvingad, den är mjuk men orubblig, den kommer ur erfarenhet, ur sår som blivit helade och ur möten med det osynliga. När en schaman andas ut sin kunskap är det som om luften förändras. Något andas, något klarnar och något minns vem du är.
Det är därför schamanens närvaro känns så stark, den påminner oss om att vi också bär en inre röst, en egen trumma, ett eget ljus. Att visdom inte är något man lär sig utantill, utan något man väcker och ibland behövs just den där närvaron, någon som andas lugn när du själv skakar, någon som ser vägen när du bara ser dimma. När schamanen andas visdom är det inte bara deras sanning som talar, det är din egen som vaknar.