Min mormor var inte bara en samisk shaman med visdom långt utöver det vanliga, hon levde också i djup samklang med naturen och dess varelser. Vid hennes sida fanns tre följeslagare som gjorde hennes värld ännu mer förtrollande: en räv, en ormvråk och en liten sparv.
Räven, med sin eldiga päls och kloka blick, var både en vägvisare och en beskyddare. Den dök alltid upp när mormor behövde klarhet i svåra beslut. Hon brukade säga att räven visade henne de osynliga stigar som andra aldrig skulle hitta. Rävens närvaro lärde henne att tänka snabbt men också att vara lyhörd för omgivningen.
Ormvråken svävade majestätiskt ovanför henne som en symbol för insikt och högre perspektiv. Mormor berättade ofta hur fågeln visade sig på himlen när hon behövde få en blick bortom nuet, en påminnelse om att saker och ting ofta faller på plats om man bara ser dem från ovan. Ormvråken bar med sig budskap från vinden och världen långt bortom horisonten.
Men det var den lilla sparven som berörde mitt hjärta mest. Trots sin obetydliga storlek fanns det något oändligt kraftfullt i dess närvaro. Sparven lärde mormor, och oss andra, att det inte är storleken eller styrkan som spelar roll, utan hjärtat och modet.
Tillsammans representerade dessa tre följeslagare naturens mångfacetterade visdom, list, insikt och ödmjukhet. Mormors liv var fyllt av deras energier och de följde henne i både den fysiska och andliga världen.
Jag bär med mig hennes lärdomar om att alltid se värdet i alla varelser, stora som små. Rävens list, ormvråkens klarsyn och sparvens mod påminner mig dagligen om den starka koppling vi har till naturen och de budskap som bara väntar på att bli hörda.