Kallan har alltid burit på något stilla och heligt. Det är som om den andas mellan världarna, mellan liv och död och mellan början och slut. Dess vita kalkformade blomma liknar en bägare, en helig skål som rymmer både sorg och hopp och den viskar om renhet, andlig transformation och evig kärlek.
Min mormor hade en alldeles särskild relation till kallan. Hon kallade den för själens blomma. I hennes samiska by var den inte bara en blomma man satte i vas, den var ett tecken på övergång, på att själen vandrade mellan världar med frid. När någon hade gått bort brukade hon placera en kallablomma vid fönstret, för att ljuset skulle hitta vägen till den som lämnat kroppen. Hon sa alltid att kallan inte bär sorg, den bär stillhet och det är en skillnad.
När jag själv ser en kalla känner jag samma stilla kraft som mormor gjorde. En tyst påminnelse om livets cykel, om hur skönhet och tystnad kan existera samtidigt. För mig står den för den punkt där hjärtat öppnar sig för acceptans, där man inte längre kämpar emot förändring, utan låter den ske med grace.
Kallan bär ett budskap till oss alla: ” Släpp taget om det som varit, utan att stänga ditt hjärta. Låt skönheten i det enkla tala till din själ.”
Den lär oss att sörja med värdighet, älska med renhet och stå stilla i stormens öga. Precis som mormor gjorde, med kallans vita kronblad som vittne till livets heliga dans.