“Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten – mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö …
Ring själaringning öfver land och vatten! Ring in det nya och ring ut det gamla – i årets första, skälvande minut.” (A. Tennyson)
Traditionen att ringa ut det gamla året går tillbaka till klockor, och särskilt kyrkklockor i symboliken. Större och mindre klockor har ända sedan forntiden använts av egyptier, assyrier, greker, romare, kineser och många andra folkslag under tusentals år. Även om de riktigt stora klockorna infördes av kristendomen i kyrktorn, har användningen och folktron alltid sagt detsamma: Klockornas klang skrämmer bort det ondskefulla och hotande, renar och läker kropp och själ samt bringar ibland löftet om en ny, ljusare och lyckligare tid – tänk bara på bröllopsklockor.
Kyrkklockan som gjordes av brons med lite tillsatt silver skulle genomgå ett klockdop för att helgas innan den togs bruk. Som vid ett riktigt dop fick klockan ett namn. Biskopen skulle också tvätta klockan med vigvatten uppblandat med salt och olja. Därför ansågs dess klang vara beskyddande för bygden.
Klockor kan också symbolisera en varning eller sorg, men även i detta handlar det i slutändan om beskydd och att tryggt leda själen mot ljuset och rena de kvarvarandes hjärtan i sorgen.
Så nu inför nyårsklockornas klang, ytterligare en liten önskan ur Tennysons dikt:
“Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.”
Gott nytt år i förskott,
Elisa