Att bli knuffad ur sin komfortzon är sällan behagligt, det känns som att marken skiftar under fötterna och att man tappar kontrollen över något man trodde var tryggt. För mig är det en märklig blandning av rädsla och förväntan, som om universum säger. “Nu är det dags att växa.” Även om jag ibland vill hålla fast vid det välbekanta, så vet jag att de största stegen ofta tas just där, i det okända.
När jag hamnar utanför min trygghet märker jag hur mycket mer levande jag blir. Jag lyssnar mer på min intuition, jag känner tydligare och jag vågar se mig själv utan filter. Det är som om något inom mig vaknar och säger att “du klarar det här.” För det gör man ju, även om det känns skakigt.
Det fina är att komfortzonen alltid flyttar sig, det som en gång kändes omöjligt blir plötsligt naturligt, det som skrämde, blir en del av vardagen och varje gång jag tar det där steget, frivilligt eller ofrivilligt, blir jag lite mer mig själv. Att knuffas ut ur komfortzonen är en inbjudan, en chans att växa, att öppna sig och att hitta nya delar av sig själv.