Det var inte vilken dag som helst, det var inte ens en vanlig ceremoni, det låg något i luften, något gammalt, något uråldrigt som viskade genom björkens löv och fladdrade över myren med vindens andedräkt. Min mormor, vars blick kunde se genom slöjorna, visste det redan innan någon sagt ett ord. Något skulle ske, en förändring var på väg och trumman kallade.
Från byarna runtom, från fjällsluttningar och skogsdalar, började de samlas. Samiska shamaner, noaider, med sina trummor i säckar, sitt renskinn runt axlarna och sina förfäders röster i bröstet. Ingen hade skickat något bud, ändå visste alla, som om trumman i deras inre vaknade samtidigt och de började gå, för något höll på att förändras.
Min mormors by blev samlingsplatsen, eldar tändes, tystnaden i början var inte tom, den var fylld av vördnad. En tystnad där man hörde allt, markens hjärtslag, trädens oro och fjärran viskningar. De äldste satte sig i en ring, de yngre höll sig nära, tysta, men lyssnande.
Sedan började trummorna tala, först en trumma, sedan en till, snart en hel kör, dova hjärtslag som steg och föll, som ett urtida språk utan ord. Trummorna vävde samman kraftfält mellan dem. Det var inte bara ljud, det var rörelse, minne och visdom, som att de trummade fram det som skulle komma och det kom.
En förändring, något gammalt som skulle lämna, en ny vind som ville ta plats. De trummade inte för att styra den, de trummade för att följa, känna och förstärka. De var broar mellan världar, inte härskare över dem.
Mormor sa att den natten var som en förlossning i själens värld, något föddes i mörkret och det behövde dem alla, deras röst, deras mod och deras kraft.
Det är så med trumman, den bär inte bara rytm, den bär vägledning, den kallar hem själar och den väcker de sovande delarna i oss. När du slår på den lyssnar världen och ibland, när tiden är mogen, svarar hela universum.
När trumman kallar oss nu
Vi kanske inte sitter i cirklar kring eldar längre, men trumman lever kvar, i våra händer, i våra hjärtan och i vårt minne. kanske känner du det också ibland, att du måste gå, slå eller lyssna, att något viskar till dig genom rötterna och vinden. Det är inte fantasi, det är en kallelse och när vi lyssnar, inte med öronen, utan med själen, då öppnas något, då minns vi precis som de gjorde den där natten i mormors by.