När jag var liten brukade mormor ta mig med in i skogen bakom hennes stuga, den där skogen som luktade kåda, mossa och något som inte riktigt gick att beskriva, hon kallade det skogens hjärta. Det var aldrig bara en promenad, det var alltid en vandring bland väsen.
Mormor hade en trumma som hon bar med sig som andra bar en käpp, den vilade mot ryggen, tyst, tills hon hörde att skogen ville tala. Då stannade hon, slog försiktigt på skinnet och lät rytmen stämma oss in i något större än det synliga. “Du måste lära dig se med annat än ögonen,” sa hon. “De flesta väsen gömmer sig inte, vi har bara glömt hur man lyssnar.”
De första jag lärde känna var de små
Mormor pekade på ringar av svamp, hål i trädstammar och platser där mossan låg extra tät. “Här dansar de små under nymånens ljus,” viskade hon. “De är inte onda, inte goda, men de har regler. Gå aldrig in i deras ring, lägg något litet när du passerar, en blomma eller ett hårstrå, de gillar när vi visar respekt.” Jag minns hur mitt barnahjärta bultade när jag la en rönnbärskvist vid en gammal stubbe. Det var som om luften blev stilla, som om något såg mig.
Nästa gång mötte vi skuggorna
Inte farliga, men gamla. Äldst i skogen. “De är träden som minns,” sa mormor. “Vissa har ansikten, vissa är bara ett sus. De hör dina tankar när du går för nära med ilska i bröstet och de svarar.” Hon lärde mig att andas långsamt när jag gick nära en särskild gran som lutade sig över en bergknalle. Den kallade hon för skuggvaktaren. Jag vet inte varför, men jag blev alltid tyst där.
Sedan fanns de milda
De som låg som en värme i marken, som fick mina steg att kännas lättare. “De hjälper växterna växa, de tar hand om djur som dör och de bär skogens sorg, så träden orkar sjunga igen.” Mormor bad mig lägga handen på marken och säga tack, bara det. “De väsen som bär, bär ofta tysthet,” sa hon. “Tack är en hel sång för dem.”
Idag när jag vandrar ensam i skogen, hör jag fortfarande hennes viskningar i vinden. Jag går långsamt och jag lyssnar mer än jag tittar och ibland känner jag att någon går med mig, någon som ler. Jag tror skogen minns oss, om vi bara minns den och de som bor där, de väntar på att vi ska återknyta kontakten.
Så nästa gång du går bland träden, lyssna och lägg en blomma där du stannar. Känn sedan efter om något gammalt andas tillsammans med dig. Skogen är aldrig tom, bara tyst för dem som glömt att höra.