Mormor brukade säga att krysantemum är en blomma som inte talar med ord, utan med stillhet. Hon satte alltid några i en vas när hösten tog sitt sista andetag, när frosten låg som silver över marken och luften doftade förändring. ”Det är de dödas blomma,” sa hon mjukt, ”men också de levandes tröst.”
Hon använde den aldrig som sorgsymbol, utan som en bro mellan världarna. När hon trummade inför Samhain brukade hon lägga en vit Krysantemum på altaret och viska till förfäderna: “Ni är inte borta, ni har bara gått in i ljuset.” För henne var blomman ett tecken på respekt, på livets gång, på att varje slut bär fröet till något nytt.
Jag tänker ofta på det när jag ser krysantemum idag. De står där, raka och stilla, även när allt runt dem vissnar. Det finns en kraft i deras tystnad. En styrka i deras enkelhet.
För mig är de en påminnelse om att vi inte behöver hålla fast vid det som är förbi, utan låta det få vila i frid. När jag ser dem blomma i höstljuset känner jag hur slöjan mellan världarna blir tunnare, hur kärleken till de som gått före känns närmare, inte som saknad, utan som värme.
Spirituellt bär krysantemum på rening och klarhet. Den hjälper oss att släppa sorgens tunga mantel, att förstå att döden inte är slutet utan en övergång. Den vill att vi ska våga leva fullt ut, inte trots att allt tar slut, utan just därför.
Att varje dag, varje andetag, varje möte är en blomning i sig.
Så när jag placerar en krysantemum i fönstret i oktoberljuset tänker jag på mormor. På hur hon log och sa: “Den lär oss att vila i livets visdom, mitt barn, att våga blomma även i slutet.”









