Det var inte ofta min mormor blev arg. Hon hade en lugn värdighet över sig, ett sätt att se igenom både människor och situationer utan att döma. Men det fanns ett undantag, när någon ville någon annan illa.
Jag minns det så tydligt. Vi satt i hennes kök, det luktade kvanne och torkad ljung och jag hade precis berättat om någon som försökt såra en vän till mig. Hon tystnade. Hennes ögon smalnade av och rösten blev låg och stadig. Det var som att något gammalt vaknade i henne.
“Den som medvetet försöker sänka en annan själ,” sa hon, “rör vid kraft de inte förstår och kraft svarar alltid.”
Mormor trodde inte på att hämnas, men hon trodde på beskydd, på att ljuset alltid stiger upp och formar en vägg runt dem som behöver det. När någon försökte skada oskyldiga medvetet, brukade hon ta fram sina örter, lägga händerna över ett litet tygpaket och viska något på det språk jag ännu inte förstått fullt ut. Sedan gick hon ut till en särskild plats i skogen, där vresbokarna bildade en cirkel och bad för rättvisa. Inte straff, utan rättvisa.
Den dagen hon blev arg var det som att hela rummet ändrade energi. Det var inte ilska som skrek, det var en urkraft som reste sig. Hon sade: “Ondska är svaghet som fått för mycket utrymme. Den måste stängas av med styrka. Men styrkan ska alltid komma ur kärlek.”
Det lärde jag mig där och då. Att ilska i sin renaste form inte är hat, det är beskydd. Det är mod. Det är att sätta ned foten när någon försöker krossa det mjuka, det sköra, det sanna.
Mormor lärde mig att man inte alltid kan vända andra kinden till. Ibland måste man stå upp, med hela sitt väsen och säga: “Här går gränsen. Här skyddar vi ljuset.”
Jag vet att hon vakar än varje gång någon försöker släcka en annans glöd, då blåser hennes kraft genom vinden, viskar genom träden och påminner oss: “Det goda måste också vara starkt och ibland säga ifrån,”