Årets Julkalender, “snödrömmar,” har något magiskt över sig. Det är inte bara berättelsen om gnistrande vintrar och drömmar som fångar mig, utan också känslan av hur den väcker något djupt inom mig. Varje gång jag ser karaktärerna i den stämningsfulla snön, förs jag tillbaka till min barndom och de jular jag tillbringade hos min mormor.
Min mormor var ju samisk shaman, som ni nog vet vid det här laget och vintern var hennes tid. Jag minns hennes historier om snöns själ och hur vi satt vid elden och hon visade mig hur man kunde lyssna till vinden. “Snödrömmar” påminner mig om de där stunderna, om hur hon lärde mig att vintern är full av budskap och att snön aldrig bara är snö, den bär på drömmar, visioner och en tystnad som säger allt.
När jag ser julkalenderns snölandskap känns det som om mormor är närvarande. Hennes lugna röst ekar genom mina minnen och det är som om hon sitter bredvid mig och tittar. Det är en varm påminnelse om att det förflutna och nuet möts i de mest oväntade ögonblicken.
Julen är kanske annorlunda nu men “Snödrömmar” påminner mig om att magin finns kvar i snön, i drömmarna och i våra minnen.