Jag börjar med en liten upprepning, men det behövs då det handlar om henne emellan åt. Men som sagt, min mormor var inte som alla andra. Hon var shaman i sin samiska by, en kvinna som bar på kunskap om naturens läkande krafter. På hyllor av mörkt trä stod burkar och flaskor fyllda med hemligheter, krämer, oljor och torkade örter, alla skapade med en omsorg och visdom.
Som barn fascinerades jag av dessa mystiska behållare. Jag minns hur jag smög in i hennes lilla arbetsrum, där doften av tjära, koda och vilda örter fyllde rummet. Mina små fingrar kunde inte låta bli att röra vid burkarna, känna på deras kalla glas och lock som inneslöt något alldeles särskilt. Mormor sa att en del av hennes salvor kunde läka sår, andra lindra värk eller locka fram ro i oroliga själar.
En dag gick det förstås fel. Jag råkade välta en burk som föll och krossades mot det hårda golvet. Salvan spreds ut över golvet och doften av enbär fyllde rummet. Mormor kom inrusande och hennes ögon blixtrade av ilska, men bara för en stund. “Den där var viktig,” muttrade hon innan hon samlade ihop resterna. Sen log hon lite snett och sa “Nu får du lära dig hur man gör en ny.”
Det blev ett av mina finaste minnen, att stå bredvid henne och röra om i grytan, medan hon förklarade varje ingrediens och dess kraft. Mormors värld var fylld av naturens magi och i de stunderna så kändes det som om hon delade denna värld med mig.
Nästa inlägg kommer handla om olika krämer och örtblandningar och användningsområde.