Jag minns inte vilket år det var, bara att jag fortfarande var barn nog att tro att vinden hade ett eget språk. Vi satt i skogsbrynet den kvällen, mormor och jag och hon samlade grenar till något jag trodde var en vanlig eld, men det var det inte. Hon rörde sig långsamt som om hon lyssnade in något osynligt och plötsligt sa hon: “Lyssna…inte med öronen, lyssna med huden.”
Jag förstod inte riktigt då, men jag minns hur vinden smög sig in under min tröja och fick mig att rysa. Mormor låg på knä vid marken och la örat mot jorden. Hon sa att man inte bara kunde höra vinden, man kunde känna vad den bar med sig. Hon kallade det för vindens viskningar.
“När vinden känns kall fast jorden är varm, då har något förändrats i människornas hjärtan”, sa hon. “När den är stilla och ändå rör träden, då talar någon från andra sidan.”
Det var hennes sätt att tolka världen och jag har märkt i vuxna år, att det faktiskt stämmer, inte bokstavligt kanske, men andligt. När något skaver i luften, vet jag det ofta innan orden har hunnit sägas. När någon jag älskar tänker på mig, kan jag känna ett tryck över hjärtat, som om vinden bär på ett budskap.
Det här lärde hon mig
Mormor lärde mig att själen har öron som öronen inte känner till. Att intuitionen ofta kommer i formen av något subtilt, ett vinddrag, en fågel som plötsligt byter riktning eller en fjäder i din sko.
Hon sa att om jag någonsin tappade riktning i livet, skulle jag göra tre saker:
- Gå ut i skogen och vara tyst
- Lägga handen mot en trädstam
- Fråga vinden: “Vad vill du visa mig?”
Det fungerar för mig än idag.
Din egen vind
Kanske finns det något i ditt liv just nu som känns som ett virrvarr, tankar som snurrar, känslor du inte riktigt vet var de kommer ifrån. Då är detta mormors budskap till dig, genom mig: “Gå ut, lägg handen mot barken och låt vinden röra vid dig. Den viskar, du behöver bara minnas hur man lyssnar.”