Årets välkomnande i samiska shamanism

Jag har äntligen hunnit bläddra i min mormors stora, tjocka och nästan mystiskt svårtydda handskrivna bok. Sidorna är slitna, orden dansar över pappret som om de försöker gömma sina hemligheter för den som inte är redo. Men nu har något landat i mig, en djupare förståelse för hur samiska shamaner välkomnar ett nytt år.

Det handlar inte om glitter, raketer eller om löften som snabbt bryts. Det handlar om stillhet, lyhördhet och en vördnad inför naturens rytm. Vinterns mörker är inte något att frukta utan en tid för reflektion och inre ljus. Elden har en central roll, både som värmekälla och som en symbol för det eviga ljuset som leder oss framåt.

Min mormor skrev om ceremonier vid årets skifte, om hur man tackar för det som varit och öppnar sig för det som kommer. Det är en balansgång mellan att släppa taget och att ta emot. Genom jojk, rörelser, helande örter och tystnad knyts ett band mellan det gamla och det nya.

Det är så mycket visdom i dessa ord och jag inser att vi alla har något att lära av den här stillsamma men kraftfulla övergången. Så när det nya året närmar sig nästa gång, kanske vi alla kan stanna upp en stund, lyssna på eldens sprakande och välkomna det nya med öppna hjärtan.