Dimman har alltid känts som något mer än bara fukt i luften, det känns som att världen blir tystare, ja, nästan helig. I gamla berättelser säger man att dimman är älvor som dansar och ibland känns det faktiskt så. När dimman sveper in över marken rör den sig med en sådan lätthet att det är svårt att inte se något levande i den, som små varelser som leker mellan träden, som om naturen själv andas sagor.
Det finns något tröstande i den tanken, att dimman inte döljer världen, utan förskönar den. Att den bjuder in oss att sakta ner, se med andra ögon och känna mer än vi analyserar. När man går genom dimma känns det som att kliva in i en annan verklighet, en där allt är möjligt och där det magiska får ta plats utan att man behöver förklara det.
Älvorna i dimman är kanske inte bokstavliga, men de är en symbol för det vi ofta glömmer, det att världen är full av små mirakel som bara syns när vi slutar ha bråttom. Dimman är en påminnelse om att magi ibland bara är ett mjukt dansande skimmer över marken.