Det är något magiskt med att hålla min egen gjorda shamantrumma för första gången. Jag känner mig nästan som en inkräktare i en uråldrig tradition, osäker på vart jag skall börja. Trumman är vacker med sina symboliska mönster, men när jag slår den första gången låter det… fel. Jag slår för hårt, för mjukt eller helt utan rytm. Det känns som om trumman retas med mig, som om den säger “kom igen, du kan bättre.”
Jag försöker ansluta mig till dess energi, andas djupt och låta händerna röra sig naturligt. Men min tafatthet är påtaglig, jag tänker för mycket och försöker kontrollera det som borde vara fritt. Ändå finns det en gnist av förståelse i dessa ögonblick. När jag slutar kämpa och bara låter ljudet flöda börjar trumman tala tillbaka, som om den långsamt accepterar mig.
Även om jag är långt ifrån en mästare har jag insett att trumman inte kräver perfektion, utan närvaro. Den lär mig tålamod, tillit och att ibland bara släppa taget. Det är inte lätt, men kanske är det precis det som är meningen. En resa mot att lära känna både trumman och mig själv.