Det finns blommor som inte bara växer, de andas, de minns, de viskar. Hibiskus är en sådan blomma. Den öppnar sig som ett hjärta mot solen, bär färger som eldens andetag och doftar av livskraft och mjuk sensualitet. Spirituellt sett är hibiskus inte bara en blomma, den är en symbol för själens blomning, för kärlekens helande kraft och för den stilla kraft som uppstår när vi vågar stå i vår egen skönhet.
När hibiskusen slår ut bär den med sig en påminnelse: Allt i livet är cykliskt, blomma, vissna, vila, och åter blomma. Den lär oss att inte frukta förändring, utan se den som en del av skapelsen. Varje kronblad som öppnar sig bär ett löfte om återfödelse, om att hjärtat kan öppnas igen efter att ha stängt sig i sorg.
Hibiskusens energi är varm, kvinnlig och djupt förankrad i livets njutning. Den vill få oss att stanna upp, känna vinden mot huden och förstå att även skörhet kan vara styrka. Den talar till hjärtchakrat, till kreativiteten och till förmågan att ta emot kärlek utan att hålla tillbaka.
När du möter hibiskusen – i naturen, som te, i en målning eller bara i tanken, låt den tala till dig. Den bär visdomen från generationer av kvinnor som dansat med elementen, som vet att varje blomma är ett mirakel av ljus.
För mig är hibiskus också en bro mellan världar. Jag minns hur mormor brukade tala med sina blommor, som om de förstod varje ord. Och när jag själv sitter stilla bland dem, känner jag hur samma milda kraft omsluter mig, som om hon står där bredvid och viskar:
“Du behöver inte alltid kämpa, ibland räcker det att blomma.”
Så nästa gång du ser en hibiskus, stanna en stund. Andas in dess energi, Kanske är det själens sätt att säga: “Du är redo att öppna dig igen.”