När jag ser Gullvivan i dikeskanten eller i en gammal skogsglänta, då hör jag nästan min mormors röst. Hon brukade säga att Gullvivan r en blomma som bär nycklarna till andra världar. Att varje liten klocka som nickar i vinden är som en port till ett nytt rum i vårt inre. ”Följ dem,” sa hon, ”så finner du vägar du aldrig tidigare gått.”
För mormor, som var shaman, var gullvivan inte bara en blomma. Hon såg den som en budbärare mellan jorden och himlen, en påminnelse om att våren bär löften om livets förnyelse, men också om vårt eget mod att öppna nya dörrar. Hon sa ofta att de gyllene klockorna väcker vår själ från vinterns vila, som små trummor av ljus.
När jag själv möter gullvivan i dag känner jag samma sak. För mig är den som en inbjudan att lyssna djupare inåt. Att våga kliva över tröskeln från det gamla in i det nya. Det är en blomma som säger: ”Du bär ljuset inom dig och du är redo att använda det.”
Gullvivan blir på så sätt en påminnelse om att vi själva är nyckeln. Att vi kan låsa upp våra drömmar, våra förmågor och våra inre skatter, precis som blomman varje vår låser upp marken med sin gyllene ton och när vinden drar genom dess klockor hör jag fortfarande mormors skratt. Som om hon påminner mig: ”Glöm aldrig att du bär dina egna nycklar.”