Fläder är för mig inte bara en buske eller en blomma, den är en port. En port mellan det vardagliga och det magiska, mellan vår värld och den stilla visdom som bor i naturens djup. När jag möter fläderns doft, den där söta och nästan förföriska mjukheten, känns det som om tiden stannar. Som om blommorna viskar: ”Lyssna, här finns hemligheter för den som vill höra.”
Min mormor, som var shaman, hade alltid en särskild vördnad för fläder. Hon brukade säga att fläderns blomning var som ett tecken på att slöjan till andra världar blev tunnare. När hon plockade de vita blommorna gjorde hon det aldrig utan en hälsning, en tyst bön, en nickning, ett litet leende. Hon visste att fläder bar på kraft, men också att den krävde respekt. För henne var fläder ett heligt träd där andar kunde vila, ett hus för de små väsendena och ett tecken på beskydd.
För mig har fläder blivit en blomma av transformation. När jag ser den vill jag tänka på möjligheter, på att låta det gamla vissna och att ta emot det nya. Den påminner mig om att livet är i ständig rörelse och att vi alltid har ett val, att hålla fast, eller att våga blomma på nytt.
Fläderns blomma är som ett mjukt ljus som säger: ”Du är på väg åt rätt håll. Släpp rädslan, jag skyddar dig.”
Och varje gång jag möter dess doft känner jag att jag bär min mormors visdom med mig, i mig.