Fingerborgsblomman har alltid burit en magisk ton för mig, det är som om den står där, rak och stolt, men samtidigt mjuk och lite hemlighetsfull, som en väktare mellan världar. När jag möter den i naturen, känner jag en stillhet i bröstet, nästan som en klocka som slår långsammare och en påminnelse om att allt inte behöver förstås med huvudet. En del saker är bara till för att kännas, upplevas och andas in.
Min mormor, som var shaman, brukade tala om fingerborgsblomman med respekt. Hon kallade henne för ”de små folkens trumpet”, för hon trodde att de osynliga väsendena blåste sina melodier genom blommans klockor när natten föll och daggen lade sig som silver över marken. Mormor brukade säga att om man stod helt still i skymningen, kunde man nästan höra en ton, en vibration som inte riktigt hörde till människovärlden.
För mig har denna blomma blivit en symbol för balans mellan det vackra och det farliga, mellan dröm och verklighet. Den påminner om att livet är heligt, skört och ändå oändligt kraftfullt. Att skönheten ibland bär en dold visdom som inte ska rubbas eller ägas, utan hedras.
När jag ser fingerborgsblomman, tänker jag på mormor och hur hennes blick blev mjukare när hon talade om de växter som hörde till sagans och andens rike. Det är som om blomman förbinder mig med henne, men också med mig själv, den del av mig som vet att naturen viskar hemligheter, bara vi stannar tillräckligt länge för att lyssna.
Fingerborgsblomman lär mig att det finns melodier bortom det mänskliga örat och världar bortom den vi ser. Den lär mig att respekt och vördnad öppnar dörrar som annars förblir stängda.