Till min mormor, kvinnan som hörde vinden viska.
Ibland rör universum om i våra liv så att allt vi trodde var fast plötsligt börjar skifta, det som kändes tryggt och självklart glider undan som löv i vatten. Människor försvinner ur våra liv, vägar vi trodde vi skulle gå stängs, dörrar vi inte visste fanns öppnas.
Mitt i denna rörelse, denna ommöblering från universum kan det kännas som om allt är kaos. Men det är just då, mitt i förvirringen, i övergången som vi ofta befinner oss i stormens öga.
Min mormor brukade säga att stormens öga är den plats där själen kan höra sin egen röst. Hon visste, för hon hade lyssnat till vinden sedan barnsben. Hon vandrade över mossar, samlade örter i tystnad och viskade med andar som andra inte såg. När livet rörde sig för snabbt eller när marken skakade under våra fötter brukade hon le och säga: “Nu dansar universum runt sitt hus och du har blivit inbjuden till dansen.”
Jag minns en gång när allt föll sönder för mig, relationer, planer och min riktning. Det var som att stå mitt i en virvelvind utan en aning om var jag skulle ta vägen. Då hörde jag hennes röst inom mig som vinden genom björklöv: “Stormens öga är inte farligt. Det är där du ser klart. Där tystnaden talar.” Och det stämde.
När jag slutade kämpa emot, när jag bara stod stilla mitt i stormen och andades, då började jag känna igen rytmen, en ny riktning viskades fram, inte genom logik, utan genom känsla, symboler, drömmar, musik och djupa andetag. Det var som att universum städade undan det som inte längre tjänade mig, för att ge plats åt något större.
Vi behöver inte förstå allting på en gång, vi behöver bara våga stanna i stormens öga. Där finns visdomen, där finns röster från de som gått före, våra förfäder/mödrar, våra guider och våra egna inre visdomar.
Så ibland när vinden låter på ett särskilt sätt, när en skugga rör sig bland träden, då vet jag att hon är där, mormor, fortfarande viskande, fortfarande vandrande mellan världar och fortfarande tryggt stående mitt i stormens öga.