När jag tänker på Grodblad, ser jag genast min mormor framför mig. Hon gick alltid med blicken vänd ner mot marken, inte för att hon böjde sig i sorg, utan för att hon lyssnade till naturens språk. Hon brukade säga att grodbladet är en väktare vid våra steg, det växer där vi trampar, längs stigar och vägar, och det bär både tålamod och uthållighet i sina gröna blad.
För henne var grodbladet en växt som bar på stilla kraft. Hon använde det när någon fått sår eller när kroppen behövde lindras, men lika mycket som en symbol för att livet alltid bär oss, även när vi snubblar. Hon sa ofta: ”Denna växt är som jorden själv, den tar emot allt, men reser sig alltid igen.”
Jag själv ser grodbladet som en påminnelse om enkelhet. Den är inte praktfull eller högljudd, men den finns alltid där, trogen och närvarande. När jag möter den i gräset känner jag att jag också får lov att stå stadigt och samtidigt vara mjuk. Att inte alltid behöva vara den som blommar mest, utan att ha styrkan i det stillsamma.
För mig är grodblad en växt som talar om jordning och läkande, men också om vägen vi går. Den växer där våra fötter vandrar och viskar: ”Du är buren, du är hållen, fortsätt gå.”