Vissa kapitel i livet gör extra ont att läsa för att de bär något som fortfarande lever i oss. Ett minne, en känsla, en förlust eller ett ord som fastnade. När man bläddrar tillbaka till just de sidorna känns det som att hjärtat stannar upp en stund, som om kroppen minns mer än man själv gör. Det är märkligt hur något som hänt för länge sedan fortfarande kan sticka till, som om tiden inte riktigt fått göra sitt.
Men det är också i de kapitlen som man hittar sin egen styrka. Det är där man ser vad man gått igenom, vad man överlevt och vad man burit utan att ge upp. Smärtan är inte ett bevis på svaghet, den är ett bevis på att man var närvarande, att man älskade, försökte och kämpade, att man var människa.
När man vågar läsa de tunga kapitlen igen, långsamt och utan att döma sig själv, händer något. Det gör fortfarande ont, men det gör mindre ont, man börjar förstå sig själv på ett nytt sätt och man set hur långt man har kommit. Vissa kapitel gör ont, men det är också de som formar oss mest.