Min mormor brukade säga att man inte behövde tro på något, bara känna och ändå visste jag att hon trodde på sitt sätt. Hon trodde inte på det man predikade från någon talarstol, men hon trodde på mossan under sina fötter, på hur vinden kunde viska något till henne när hon gick genom skogen, på örterna som talade långsamt och tydligt, om man lyssnade med magen, på drömmar som bar budskap, på djur som återvände och på stjärnor som blinkade i exakt rätt ögonblick.
Hon hade en tro som inte behövde namn. Hon var shaman fast hon aldrig kallade sig det, hon var bara någon som lyssnade, någon som såg mer än andra och någon som visste att det fanns ett mellanrum i allt, där andetag och svar möttes.
Ändå kunde hon säga: “Jag vet inte om jag tror. Jag bara gör det jag vet att jag måste.” Som att tvivlet också var en del av hennes visdom. Som att inte veta säkert var själva nyckeln till att veta på riktigt.
Jag minns hur hon plockade örter som om hon haft ett avtal med jorden. Hur hon nynnade till trumman, inte för att kalla på något, utan för att säga tack. Hur hon skrattade när andra blev rädda för det osynliga. “Det du inte ser är det som skyddar dig mest,” sa hon. Och ibland: “Det viktigaste är inte att tro, utan att leva som om det du älskar är heligt.”
Jag vet att jag själv ibland famlar i det där utrymmet mellan tro och inte tro, ibland vill jag ha bevis, tecken, ord eller svar, men då hör jag henne, fast hon varit borta i många år nu: “Tron är inte i huvudet. Den bor i det du gör när du tror att ingen ser.”
Så jag tror på det sätt som hon lärde mig, genom att skörda med vördnad, genom att lyssna på vindens ton, genom att känna när något skaver och inte blunda och genom att förstå att det är okej att ibland inte veta.
För kanske handlar tro inte om att ha rätt, utan om att höra rätt och att leva i samklang med det som viskar till vårt hjärta gång på gång. Så tack mormor för din tro och din icke tro, för att du visade mig att båda får plats i samma själ och kanske är det där, i skuggan mellan de två som sann magi bor.