Det finns växter som kommer till oss, inte för att vi ska plocka dem, utan för att vi ska förstå något om oss själva. Kirskålen är en sådan blomma, den växer där ingen annan riktigt orkar, breder ut sig i stillhet och låter sig inte kuvas. Många ser den som ett ogräs, men mormor brukade le, stryka handen genom bladen och säga: “Det som inte låter sig tuktas, bär den starkaste medicinen.”
Jag minns hur hon brukade samla den i korgar under försommaren. Inte för att använda den till mat, utan för att hänga den i små knippen i stugan. “För att påminna oss om uthållighet”, sa hon. “Kirskålen ger aldrig upp, men tar inte mer plats än den behöver, den bara växer där det finns liv.”
Jag tänker ofta på det när livet känns tungt. Hur lätt det är att se på sig själv som för mycket, för envis, för vild.
Men kanske är det precis som med kirskålen, den vill inte kontrolleras, den vill leva. Den vill sträcka sig mot ljuset även när ingen planterat den där.
När jag går i gräset och ser de vita små blommorna dansa i vinden, känner jag mormors närvaro.
Hon brukade säga att varje själ behöver något som kirskålen, en kraft som påminner dig om att du alltid kan börja om, hur många gånger marken än rivs upp.
Så när världen runt dig försöker tala om var du borde växa, minns Kirskålen, den växer där den själv väljer att växa och den blommar när den vill. Den sprider sig inte för att erövra, utan för att överleva. Kanske är det där Kirskålens visdom bor, i viljan att leva fritt, mjukt och orubbligt på samma gång.