My Blog – SCHAMANSK SPÅDOM

Krysantemum, mellan liv och död, mellan avsked och ljus

October 28, 2025Ylva

Mormor brukade säga att krysantemum är en blomma som inte talar med ord, utan med stillhet. Hon satte alltid några i en vas när hösten tog sitt sista andetag, när frosten låg som silver över marken och luften doftade förändring. ”Det är de dödas blomma,” sa hon mjukt, ”men också de levandes tröst.”

Hon använde den aldrig som sorgsymbol, utan som en bro mellan världarna. När hon trummade inför Samhain brukade hon lägga en vit Krysantemum på altaret och viska till förfäderna: “Ni är inte borta, ni har bara gått in i ljuset.” För henne var blomman ett tecken på respekt, på livets gång, på att varje slut bär fröet till något nytt.

Jag tänker ofta på det när jag ser krysantemum idag. De står där, raka och stilla, även när allt runt dem vissnar. Det finns en kraft i deras tystnad. En styrka i deras enkelhet.
För mig är de en påminnelse om att vi inte behöver hålla fast vid det som är förbi, utan låta det få vila i frid. När jag ser dem blomma i höstljuset känner jag hur slöjan mellan världarna blir tunnare, hur kärleken till de som gått före känns närmare, inte som saknad, utan som värme.

Spirituellt bär krysantemum på rening och klarhet. Den hjälper oss att släppa sorgens tunga mantel, att förstå att döden inte är slutet utan en övergång. Den vill att vi ska våga leva fullt ut, inte trots att allt tar slut, utan just därför.
Att varje dag, varje andetag, varje möte är en blomning i sig.

Så när jag placerar en krysantemum i fönstret i oktoberljuset tänker jag på mormor. På hur hon log och sa: “Den lär oss att vila i livets visdom, mitt barn, att våga blomma även i slutet.”

Kirskålens viskning

October 25, 2025Ylva

Det finns växter som kommer till oss, inte för att vi ska plocka dem, utan för att vi ska förstå något om oss själva. Kirskålen är en sådan blomma, den växer där ingen annan riktigt orkar, breder ut sig i stillhet och låter sig inte kuvas. Många ser den som ett ogräs, men mormor brukade le, stryka handen genom bladen och säga: “Det som inte låter sig tuktas, bär den starkaste medicinen.”

Jag minns hur hon brukade samla den i korgar under försommaren. Inte för att använda den till mat, utan för att hänga den i små knippen i stugan. “För att påminna oss om uthållighet”, sa hon. “Kirskålen ger aldrig upp, men tar inte mer plats än den behöver, den bara växer där det finns liv.”

Jag tänker ofta på det när livet känns tungt. Hur lätt det är att se på sig själv som för mycket, för envis, för vild.
Men kanske är det precis som med kirskålen, den vill inte kontrolleras, den vill leva. Den vill sträcka sig mot ljuset även när ingen planterat den där.

När jag går i gräset och ser de vita små blommorna dansa i vinden, känner jag mormors närvaro.
Hon brukade säga att varje själ behöver något som kirskålen, en kraft som påminner dig om att du alltid kan börja om, hur många gånger marken än rivs upp.

Så när världen runt dig försöker tala om var du borde växa, minns Kirskålen, den växer där den själv väljer att växa och den blommar när den vill. Den sprider sig inte för att erövra, utan för att överleva. Kanske är det där Kirskålens visdom bor, i viljan att leva fritt, mjukt och orubbligt på samma gång.

Kattfot, den lilla blomman med stor själ

October 22, 2025October 22, 2025Ylva

Det finns något alldeles särskilt med kattfot. Den växer där marken är mager och stilla, som om den väljer platser där stillheten ännu bor. Min mormor brukade säga att kattfoten är de gamla själarnas blomma, den bär minnen från marken, från vinden och från de steg som en gång gick före oss. Hon brukade plocka dem varsamt, nästan ceremoniellt och lägga dem i små tygpåsar tillsammans med torkad lavendel. “För att bevara friden i huset,” sa hon.

När jag var liten brukade jag sitta bredvid henne och titta på hur hennes händer rörde sig mellan blommorna. Hon behandlade kattfoten som något heligt och jag tror att jag lärde mig där och då att även det lilla bär magi. Den behöver inte glänsa eller dofta starkt, den bara är och i det finns dess kraft.

För mig symboliserar kattfot tålamod, stillhet och ödmjuk styrka. Den lär mig att inte behöva synas eller blomstra högt för att ändå vara viktig. Att vila i det enkla. Den påminner mig om att själen ibland talar tyst, i en vindpust, i en mjuk blomma, i ett andetag mellan tankar.

När jag ser den idag tänker jag på mormor, på hennes jordiga händer och hennes viskande röst. Kattfoten känns som en hälsning från henne, ett tecken på att hon vakar, men också att jag ska fortsätta vandra min väg med samma stilla trygghet som blomman själv bär.

Kallan, skönhetens och övergångens blomma

October 18, 2025Ylva

Kallan har alltid burit på något stilla och heligt. Det är som om den andas mellan världarna, mellan liv och död och mellan början och slut. Dess vita kalkformade blomma liknar en bägare, en helig skål som rymmer både sorg och hopp och den viskar om renhet, andlig transformation och evig kärlek.

Min mormor hade en alldeles särskild relation till kallan. Hon kallade den för själens blomma. I hennes samiska by var den inte bara en blomma man satte i vas, den var ett tecken på övergång, på att själen vandrade mellan världar med frid. När någon hade gått bort brukade hon placera en kallablomma vid fönstret, för att ljuset skulle hitta vägen till den som lämnat kroppen. Hon sa alltid att kallan inte bär sorg, den bär stillhet och det är en skillnad.

När jag själv ser en kalla känner jag samma stilla kraft som mormor gjorde. En tyst påminnelse om livets cykel, om hur skönhet och tystnad kan existera samtidigt. För mig står den för den punkt där hjärtat öppnar sig för acceptans, där man inte längre kämpar emot förändring, utan låter den ske med grace.

Kallan bär ett budskap till oss alla: ” Släpp taget om det som varit, utan att stänga ditt hjärta. Låt skönheten i det enkla tala till din själ.”

Den lär oss att sörja med värdighet, älska med renhet och stå stilla i stormens öga. Precis som mormor gjorde, med kallans vita kronblad som vittne till livets heliga dans.

Julstjärnan, ett ljus i vintermörkret

October 14, 2025Ylva

När frosten dansar på rutorna och mörkret faller tidigare för varje dag, står Julstjärnan där, stolt, röd och varm som ett hjärtslag i natten. För mig är den inte bara en blomma som hör vintern till, den är som ett litet väsen av eld och hopp, en påminnelse om att ljuset aldrig helt försvinner, bara vilar en stund.

Jag minns hur mormor brukade tala med sina blommor, hon kallade dem sina stilla vänner, men när det gällde Julstjärnan var det något särskilt, hon sa att den bar både livets och dödens färger, den röda som blodet och den gröna som jorden. “Den växer när mörkret är som djupast,” brukade hon säga och log lite hemlighetsfullt, som om hon visste något som världen glömt.

Ibland stod jag där som barn, i värmen av hennes lilla stuga och såg hur hon strök över de sammetslena bladen medan hon mumlade något på samiska, en gammal välsignelse kanske, eller ett samtal mellan henne och blomman. För mormor var Julstjärnan inte en växt, utan ett budskap. Ett stilla löfte om att allt liv går i cirklar. Att även det som vissnar bär fröet till något nytt.

Och kanske är det just det Julstjärnan vill säga oss: ”Låt ditt hjärta blomma även i mörkret. Där finner du ditt sanna ljus.”

När jag ser på min egen Julstjärna i kväll, tänker jag på mormor och på den röda glöden som alltid bodde i henne. En eld som inte brände, utan värmde. Och kanske, bara kanske, bor samma eld i oss alla.

Isop, reningens och andens blomma

October 9, 2025Ylva

Isop är en växt som bär på urgammal kraft. Den har följt människor genom tidevarv som en helig följeslagare i reningsritualer och andligt arbete. Den doftar starkt nästan som om den försöker väcka något inom dig, påminna dig om att själen behöver tvättas lika varsamt som kroppen.

Min mormor, som var shaman i sin samiska by, använde alltid isop när hon skulle rena sina verktyg eller sig själv inför ceremonier. Hon sa att “isopen bär vinden från bergen” och när hon brände den i elden, dansade röken som små andar kring hennes trumma. Jag minns hur hon brukade låta mig lägga några blad i kitteln med vatten och säga att “nu får du tvätta bort det gamla, lilla flicka, så att det nya kan sjunga i dig igen.”

Spirituellt står Isop för rening, sanning och klarhet. Den hjälper dig att släppa gammal skuld, sorg och stagnerad energi. Den vill få dig att stå ren i din egen kraft, inte genom att bli någon annan, utan genom att skala bort allt som inte längre är du. Den bär ljusets energi, men också djupet, där förlåtelsen bor.

För mig har isop alltid känts som en blomma som andas igenkänning. När jag doftar på den känner jag samma stillhet som när mormor trummade på kvällarna och vinden svarade henne genom granarna. Det är som om isopen talar ett språk mellan världarna, den jordiska och den andliga.

Spirituell användning:

Bränn torkad isop i en skål och låt röken svepa kring ditt hem när du vill rena gamla energier. Lägg några blad i badvattnet när du behöver läka hjärtat eller släppa oro. Du kan även hålla en isopblomma i handen när du ber, mediterar eller söker förlåtelse, både till dig själv och andra.

Mormors visdom:

“Isopen vet när du ljuger för dig själv. Den visar dig sanningen, men bara om du vågar se.”

När jag arbetar med isop idag, känner jag mormors närvaro tydligt. Det är som om hon står bakom mig och ler, medan vinden sveper in i rummet och allt känns rent igen.

Hundkäx. De Vises Blomma och Vindens Röst

October 7, 2025Ylva

Hundkäx… den där enkla, nästan blygsamma blomman som väver sig genom dikeskanter och sommarängar, men som bär en kraft så mycket större än man först anar. Den är som en viskning från jorden själv, stillsam men oändligt vis.

Min mormor brukade säga att Hundkäx var de vises blomma, för den växer där jorden är gammal och klok. Hon plockade den aldrig i tystnad, hon viskade alltid något till den först. En tacksamhet, ett löfte, ett samtal mellan henne och naturens ande. Hon sa att Hundkäx skyddar den som vandrar mellan världarna, att dess vita blommor bär ljuset av förfäder och stillhetens läkande energi.

För mig är Hundkäx en blomma som andas frihet och klarhet. När jag går förbi ett fält av dem, känner jag att tiden stannar. Deras skira kronor påminner mig om själens lätthet, att allt inte måste förstås, ibland ska det bara kännas. De viskar om att släppa taget, om att låta livet dansa med vinden i stället för att försöka styra den.

Spirituellt står Hundkäx för renhet, intuition och skydd. Den hjälper till att lugna tankar, rena energifält och öppna hjärtat för naturens språk. Den lär oss att enkelhet är helig och att vi ofta finner visdomen där vi minst väntar den, i det stillsamma, i det som andra går förbi utan att se.

Ett litet ritualtips:

Plocka ett Hundkäx och ställ det i vatten nära där du mediterar eller drömmer. Låt blomman påminna dig om att du är både jord och ande, stillhet och rörelse. När den vissnar, tacka den för sin närvaro, den har redan gjort sitt arbete i ditt energifält.

Budskapet från Hundkäx:

”Du behöver inte vara stark hela tiden. Stå still en stund i vinden och låt jorden tala genom dig.”

Hibiskus, själens öppningsblomma

October 5, 2025Ylva

Det finns blommor som inte bara växer, de andas, de minns, de viskar. Hibiskus är en sådan blomma. Den öppnar sig som ett hjärta mot solen, bär färger som eldens andetag och doftar av livskraft och mjuk sensualitet. Spirituellt sett är hibiskus inte bara en blomma, den är en symbol för själens blomning, för kärlekens helande kraft och för den stilla kraft som uppstår när vi vågar stå i vår egen skönhet.

När hibiskusen slår ut bär den med sig en påminnelse: Allt i livet är cykliskt, blomma, vissna, vila, och åter blomma. Den lär oss att inte frukta förändring, utan se den som en del av skapelsen. Varje kronblad som öppnar sig bär ett löfte om återfödelse, om att hjärtat kan öppnas igen efter att ha stängt sig i sorg.

Hibiskusens energi är varm, kvinnlig och djupt förankrad i livets njutning. Den vill få oss att stanna upp, känna vinden mot huden och förstå att även skörhet kan vara styrka. Den talar till hjärtchakrat, till kreativiteten och till förmågan att ta emot kärlek utan att hålla tillbaka.

När du möter hibiskusen – i naturen, som te, i en målning eller bara i tanken, låt den tala till dig. Den bär visdomen från generationer av kvinnor som dansat med elementen, som vet att varje blomma är ett mirakel av ljus.

För mig är hibiskus också en bro mellan världar. Jag minns hur mormor brukade tala med sina blommor, som om de förstod varje ord. Och när jag själv sitter stilla bland dem, känner jag hur samma milda kraft omsluter mig, som om hon står där bredvid och viskar:
“Du behöver inte alltid kämpa, ibland räcker det att blomma.”

Så nästa gång du ser en hibiskus, stanna en stund. Andas in dess energi, Kanske är det själens sätt att säga: “Du är redo att öppna dig igen.”

Harsyrans mjuka viskningar

September 28, 2025Ylva

Det finns blommor som inte ropar högt, som inte kräver att världen ser dem, men som ändå bär på en hel värld av hemligheter. Harsyran är en sådan blomma. Den gömmer sig ofta i mossan under skogens skugga, med sina små hjärtformade blad som darrar vid minsta beröring, nästan som om de andas tillsammans med jorden.

Min mormor brukade säga att Harsyran är skogens öra, den som lyssnar till allt, men själv talar i tystnad. Hon menade att om man satt stilla nog, med harsyrans små blad i sin hand, så kunde man höra skogens hjärtslag och till och med förstå sin egen själ lite bättre. Hon plockade dem aldrig för att använda, utan snarare för att sitta och betrakta dem, som om de var små nycklar till stillhetens rike.

För mig har Harsyran alltid varit en påminnelse om oskuld och mjukhet. När jag som barn sprang i skogen och såg hur den blommade försiktigt, nästan blygt, kände jag att det fanns något heligt i dess enkelhet. Det var som om Harsyran lärde mig att det är okej att vara liten, att inte ta plats som en ros eller en lilja, men ändå ha en självklar del i livets stora väv.

Spirituellt ser jag harsyran som en guide för återhämtning. Den bjuder in till vila, till att vända blicken inåt och släppa den där ständiga viljan att prestera eller glänsa. När jag möter harsyran idag, är det som att den säger: “Var mjuk mot dig själv, du behöver inte alltid orka, det är i stillheten som styrkan växer.”

Harsyran är inte bara en blomma, den är en läromästare. Den visar oss hur vackert det är att vara enkel, att vara en del av något större utan att förlora sig själv.

Gullvivan, den gyllene nyckeln till själens vår

September 24, 2025Ylva

När jag ser Gullvivan i dikeskanten eller i en gammal skogsglänta, då hör jag nästan min mormors röst. Hon brukade säga att Gullvivan r en blomma som bär nycklarna till andra världar. Att varje liten klocka som nickar i vinden är som en port till ett nytt rum i vårt inre. ”Följ dem,” sa hon, ”så finner du vägar du aldrig tidigare gått.”

För mormor, som var shaman, var gullvivan inte bara en blomma. Hon såg den som en budbärare mellan jorden och himlen, en påminnelse om att våren bär löften om livets förnyelse, men också om vårt eget mod att öppna nya dörrar. Hon sa ofta att de gyllene klockorna väcker vår själ från vinterns vila, som små trummor av ljus.

När jag själv möter gullvivan i dag känner jag samma sak. För mig är den som en inbjudan att lyssna djupare inåt. Att våga kliva över tröskeln från det gamla in i det nya. Det är en blomma som säger: ”Du bär ljuset inom dig och du är redo att använda det.”

Gullvivan blir på så sätt en påminnelse om att vi själva är nyckeln. Att vi kan låsa upp våra drömmar, våra förmågor och våra inre skatter, precis som blomman varje vår låser upp marken med sin gyllene ton och när vinden drar genom dess klockor hör jag fortfarande mormors skratt. Som om hon påminner mig: ”Glöm aldrig att du bär dina egna nycklar.”