Nu är den äntligen klar, min hemgjorda trumma som jag lagt så mycket kärlek, tid och känsla i. När jag tittar på den känner jag både stolthet och tacksamhet. Den blev precis så vacker som jag hade hoppats.
Det som berör mig allra mest är bilderna jag bränt in själv. De framträder så tydligt och levande, nästan som om de alltid har hört hemma där, varje detalj bär på en historia, men framför allt bär trumman på minnet av min mormor. Att få skapa något med henne i tankarna genom hela processen har gjort den här trumman till så mycket mer än ett instrument. Det känns som om den har fått en egen själ.
Så idag ska jag gå ut till min glänta. Där ute bland träden, under himlen och omgiven av naturens egen närvaro, ska jag inviga den. Jag ska lyssna till dess första toner och låta ljudet få bära mina tankar, min tacksamhet och mitt minne av mormor ut i vinden. Vissa skapelser blir mer än bara saker. De blir berättelser, minnen och kärlek i fysisk form och idag får min trumma sjunga sin första sång.