Kattfot, den lilla blomman med stor själ

Det finns något alldeles särskilt med kattfot. Den växer där marken är mager och stilla, som om den väljer platser där stillheten ännu bor. Min mormor brukade säga att kattfoten är de gamla själarnas blomma, den bär minnen från marken, från vinden och från de steg som en gång gick före oss. Hon brukade plocka dem varsamt, nästan ceremoniellt och lägga dem i små tygpåsar tillsammans med torkad lavendel. “För att bevara friden i huset,” sa hon.

När jag var liten brukade jag sitta bredvid henne och titta på hur hennes händer rörde sig mellan blommorna. Hon behandlade kattfoten som något heligt och jag tror att jag lärde mig där och då att även det lilla bär magi. Den behöver inte glänsa eller dofta starkt, den bara är och i det finns dess kraft.

För mig symboliserar kattfot tålamod, stillhet och ödmjuk styrka. Den lär mig att inte behöva synas eller blomstra högt för att ändå vara viktig. Att vila i det enkla. Den påminner mig om att själen ibland talar tyst, i en vindpust, i en mjuk blomma, i ett andetag mellan tankar.

När jag ser den idag tänker jag på mormor, på hennes jordiga händer och hennes viskande röst. Kattfoten känns som en hälsning från henne, ett tecken på att hon vakar, men också att jag ska fortsätta vandra min väg med samma stilla trygghet som blomman själv bär.